cookiecrumbs

Idag kom världens bästa Miriam och hämtade upp mig efter jobbet, sen slog vi oss ner i soffan hemma hos mig och bara glodde - i en och en halv timme. Sedan var det dags att åka tillbaka till stallet! (Har lite svårt att hålla oss därifrån då'va)
Skulle rida Sara för Claes, kändes så jäääkla bra! 
Hon är ju ung och brukar alltid köra slut på sig själv direkt i början av ett pass. "Åh, vad roligt! Vi ska rida i ridhuset!" låter det, oavsett vad, överdrivet entusiastiskt. Ett litet kort ögonblick trodde jag att hon hade förlorat den framåtbjudningen idag, men sen insåg jag att hon bara var mer jämnt fördelat avslappnad och mjuk under hela passet. När vi avslutade var hon fortfarande varken trött eller svettig. Vilka trevliga framsteg! Men när hände det här? Över natten? 

Vi körde lite stafett idag, i alla gångarter, i två lag. Jag gick in med inställningen att vinna inte var det viktiga. Jag skulle systematiskt skritta eller trava fram till andra stolpen, göra en halvhalt, styra henne i en volt runt stolpen med ett ledande tygeltag och mycket skänklar, fortsätta runt den bortre stolpen och rida likadant tillbaka. Jag skulle prioritera en mjuk hand, tydliga, sakliga signaler och förståelse oss emellan... Första rundan gick bra...

 

... Men att jag trodde på det själv! Mitt lag förlorade den rundan tack vare mig, och sen var tävlingsnerverna igång. Tillslut vann mitt lag, hehehe... Och avslutningsvis tävlade vi individuellt mot varandra, alla sex stycken samtidigt. Alla tankar kring pedagogiskt ridande var helt bortblåsta och jag och Sara drog på allt vi bara kunde, och vann! Jajamensan, vi vann! Och eftersom vi vann utgår jag ifrån att hon förlät mig för de uteblivna halvhalterna och sidförande skänklarna...