cookiecrumbs

Nu är jag anställd, på riktigt! Det känns så bra!

Tävlingen i söndags var kanon. Det var verkligen rätt personal, grym banbyggare och jättebra domare. Satt under hästklasserna som domarsekreterare och på eftermiddagen som tidtagare. Ett ekipage jag verkligen njöt av att se var Linus på sin B-ponny. Grym kille! Hoppas Casper en dag blir som honom!

 

Sen började en ny vecka...

Hoppade in som ridlärare i tisdags, när Claes var sjuk. Vart dödnervös ett par timmar innan men uppenbarligen löste jag det hela riktigt bra. Är ett par elever som i efterhand bett mig ha fler lektioner och sagt att det var mycket roligare än vanligt! Känns toppen, blir alldeles varm av deras komplimanger! 
Körde lite sidvärtes övningar och förklarade för dem hur man förflyttar hästen sidledes med skänklarna. En hit alltså!

I torsdags var det eftermiddagsaktiviteter och det stod gymkhana på schemat men med nyfallen snö hade vi ett gäng pigga ponnys med lite för mycket vinnarglöd. Ingen åkte av men det blev en del bus och spring från hästarnas sida och det uppskattades väl inte riktigt. Hm. Är väl svårt att komma ifrån nu när snön har lagt sig...

Så är det fredag idag, vi har fått på traktorns snökedjor och plogblad och snön har slutat falla. Solen skiner, min arbetsdag är slut, Casper är på dagis och sen ska han till morfar. Jag och Jonas ska ut och roa oss, jäta mongoliskt, eller thai, eller något annat gott. 

Jag är trött. Väldigt trött.
Stannade kvar ett par (sisådär fem) timmar i fredags för att få ordning på allt inför tävlingarna, banbyggaren var ute och satte upp en bana. Den är grym och det ska bli roligt att följa. Om jag nu får följa... 
Vaknade halv fem i morse av att Casper, som krupit ner i våran säng, sov oroligt, sparkade på mig och andades snabbt. Visade sig vara feber, så han pillade i sig en alvedon och sen kröp vi ner i soffan istället. Någon sömn blev det dock aldrig för min del. Casper sov hela förmiddagen, piggnade sedan till och byggde en tågbana. Tog en tupplur och sedan kom Emma förbi med Vera. Vi är valpvakt ikväll! Vi lekte en stund, sen vilade Vera och när hon vaknade gick vi ut. Molnen skingrade sig lite så vi kunde titta på stjärnorna och sen åt vi kvällsmat. Nu sover både Casper och Vera, men jag sitter uppe och väntar på Emma. Ska bli skönt att krypa ner i sängen sen, i alla fall en liten stund. Imorgon ska jag plockas upp klockan åtta av Emmas mamma och sen är jag domarsekreterare alla häst-klasserna på förmiddagen. 

Det ska bli kul att vara med, för det är kul på våra tävlingar. Det är jätteroligt att få hjälpa till, men vissa människors bemötanden är inte alls lika efterlängtade. Och det värsta är att de bemötandena inte alltid kommer från besökande eller tävlande, utan medhjälpande. Bara att bita ihop, men det är inte enkelt att gå med huvudet högt. 

Fast för att inte ljuga. Jag är inte trött när jag känner efter. Jag är helt utmattad.

Har för en gångs skull fått en hel del gjort den här veckan, eller så är det för att jag skrivit in lite stödanteckningar i min almanacka: varit en sväng ute i skogen med Sara, Miriam och Chivas, trimmat Sara på uteridbanan, tränat för Claes, tittat på när Ronny ridit Sara för Claes och så hade vi eftermiddagsaktiviteter idag! Voltige stod på schemat, efter att brudarna önskade sig ett tillfälle extra med just det. Jag velade lite i valet av häst, hade trots allt två rädda tjejer förra gången som inte ville rida barbacka på shetlandsponnyerna, skulle de verkligen kravla sig upp på en stor häst den här gången? Men alla gick med på det, och som vanligt fick de lite egoboost eftersom de både vågade och klarade av det. 
På söndag är det tävling igen och jag ska som vanligt jobba som domarsekreterare. Skulle behöva känna lite mer entusiasm över det hela än vad jag gör just idag...

 

Det enda jag känner mig entusiastisk över är att Polaren Per ska pryda mig i januari. Det är förvisso galet långt dit men ändock! Den som väntar på något gott...! 

Efter jobbet hade jag två timmar hemma. Två timmar jag kunde lagt på att göra något vettigt, men nej. Jag var bara rastlös. Casper somnade dessutom på soffan så jag smög iväg till stallet utan honom. Annika skulle också med, hon fick äran att rida Rocky. Själv hade jag Sara. 

Det gick så bra grymt bra förra gången, så det besparades lite nu, men stundtals fick vi till det. Men jag måste tänka på mina händer. 

Mina torsdagbarn var så söta, två av dem stod på läktaren och den ena sa att Sara såg så fin ut. "Du ser också fin ut" sa den andra till mig. Blev alldeles rörd och hasplade fram ett litet "tack" som jag inte ens vet om de hörde. Ibland är det så tacksamt, vissa stunder vill man inte annat än sätta sig ner och gråta, andra stunder som just den här, känns det så bra! En liten spark i rätt riktning så att säga.

 

 

Jag är arg samtidigt som jag är besviken samtidigt som jag känner mig dum för att jag är arg. Samtidigt som jag förstår att man har krav, eller motkrav. För det första, jag försöker bevisa att jag lyckas och att jag är värd det här men det känns inte som om det når fram. För det andra, jag får ju så mycket av henne, jag förstår att hon vill ha något tillbaka. Men man kan inte sätta så stora krav. Det måste vara krav jag kan leva upp till utan att som nu behöva känna prestationsångest för att jag inte kan. När jag dessutom inte kan för att jag inte kan utan för att jag inte kan för att jag inte får lov, som i detta fall av myndigheter. I det här specifika fallet ett läkarintyg av en specialistkompetent läkare med god kunskap inom området - alltså en person jag inte har någon aning om vem det kan vara eftersom jag inte har eller har haft någon kontakt med en sådan person. Inte heller någon behandlande läkare.
Det här kan ta väldigt lång tid och under den tiden lär hon hitta en helt annan lösning som gör att allt mitt arbete varit helt i onödan. 
Ja, och för att göra den historian kort är jag därför arg. Det är inte ofta jag är arg på henne, kan bara minnas två tidigare fall av ilska på våra tio år av vänskap men just nu är jag arg, och ledsen, sårad, besviken, frustrerad... Listan kan göras lång... 

Men innerst inne, älskar jag henne. Hon är som en tredje syster för mig och utan henne vet jag inte vad jag varit idag. Inte samma människa som den hon hjälpt mig att bli. Hon har förgyllt mitt liv i alla tusentals dagar vi känt varandra och jag kan inte se mig själv utan henne. Jag är inte hel utan henne. 
Och hon är den enda som fått mig ångra saker, att jag gjort saker så jag nästan förlorat henne. Varje dag som jag möter små flickor på jobbet med stora drömmar, tänker jag på henne. För hon lyckades och jag ser upp till henne och jag är så stolt som får stå vid hennes sida. Eller snett bakom. Eller väldigt långt bakom, som jag känner att jag gör nu.

Jag är fortfarande lite arg. Och besviken. 

Vilket härligt väder det var, perfekt att rida ut i! Så vi tog alltså en uteritt som eftermiddagsaktivitet idag! Två av fyra flickor kände sig osäkra men de följde med och jag tror att de är mycket stolta över sig själva. De övervann den rädsla de av något skäl har behövt gå med. Hur tänkte de ridinstruktörer som inte gjorde något åt saken? Har de ramlat av och blivit rädda så ska de upp igen och få känna att de kan ha kontroll över situationen och inte behöver vara rädda. Jag blev arg inombords men jag vet att den ridinstruktören inte är kvar, och jag är glad för att alla tjejerna fick en chans idag att under bättre förhållanden få testa igen och den här gången lyckas och inte behöver känna sig osäkra. Jag hoppas att brudarnas självförtroende växte för det är det enda som är viktigt för mig!

Det kändes i alla fall toppen idag. Och sen har jag en toppenbra arbetskamrat också - Anna!

 

Häromdagen fick jag och Dalton ett städryck i sovrummet och vi rev ut lite prylar vi kände att vi inte längre var i behov av, däribland ett fyrtiotal DVD-filmer. Vi lade ut dem på lokala loppisen för 5 riksdaler styck och det tog inte ens tjugofyra timmar innan alla filmer försvann! Jösses, jag hade ingen aning om att folk i de här trakterna gillade filmer så mycket... Snart har vi våran resa till England. Hade varit otroligt spännande. Har aldrig varit utomlands. Aldrig. Om inte Öland och Gotland räknas? Man hade ju kunnat hoppas i alla fall, så man hade något att skryta om... Men snart har jag också varit utomlands...! Snart! 

Blackpool, here I come! 

 

Ja, jag gick med på att rida Sara på en ridlektion idag och jag må ha varit en gnutta nervös (en gnutta bara) men det hade jag inte behövt vara. Ingen omkring-trampande vid uppsittning och bättre form och mjukare i kroppen har hon aldrig varit innan. Det ger resultat, och det är så jäääkla skönt att hitta det! 

Vi hade passat på och löshoppat en del hästar under dagen, några av dem överraskade verkligen, andra... Hade vi inga förhoppningar om från början och de växte inte heller. Men kul hade vi, och de flesta av hästarna också! 

Imorgon har vi eftermiddags-aktiviteter men Casper har tydligen inte varit piggelin idag så vi får se om jag kan delta i det hela eller blir sittandes hemma imorgon... 

Jag hade tänkt att inte göra någonting idag. Det skulle vara en ledig dag. En dag utan någonting, förutom helt meningslöst sittande i mjukbyxor och tofflor framför TV'n. Men så blev det naturligtvis inte!

Istället hade jag hittat ett recept i Allers, päronknutar, och ett i Hemmets Journal, ugnsbakad lax med gurksås som jag bestämde mig för att testa. Därför blev det en sväng till affären, men istället för att det bar av raka vägen hemåt, visade det sig att Zess och John var i stan. Och eftersom jag ändå behövde åka ut till Warmia för att kolla till henne så åkte vi dit allihopa. Fick dessutom en peng för att jag mockat två boxar extra för någon dag sedan, gulligt! Även om man insisterade på att det inte behövdes, det är väl klart man hjälper till?
Så slog vi oss ner på Landhs för att fika. 
Casper blev arg på mig under det här besöket, vilket resulterade i att jag sa ifrån och han började tjuta. Visst förstår jag att besökare blir störda av barnaskrik, men jag är en förälder. En förälder precis som vilken annan som helst, med rätt att be mitt barn sluta bråka, med rätt att bli irriterad själv, med rätt att vara trött och med rätt att äta morotskaka och dricka kaffe. Jag är inte mer än en människa, inte alls perfekt och ibland inte ens i närheten av "helt okej". Men jag tycker inte heller det är okej att mitt barn blir arg på mig för att en av de som sitter vid bordet inte ätit upp. Vi sitter kvar tills alla fått äta upp, oavsett om vi är hemma eller någon annanstans. 
Jag är ledsen för att det stör er men jag är inte mer än en människa och en förälder. Jag är på konditori för att fika, inte för att försöka leva upp till din image av hur en perfekt förälder ska vara. Didn't do today, won't do it tomorrow.
Vi löste situationen, Zess drack upp sitt kaffe och sen gick vi vid stängningsdags.

Tillslut kunde vi sätta igång med middagen, och vid det här tillfället fick jag till och med min kära son att äta haricot verts som vi också serverade till. Det skulle ni sett, mor och äldre dotter "glo-som-jävla-fån-på-den-dåliga-mamman-vars-barn-gråter-på-ett-konditori" att vi inte alltid bråkar om små skitsaker. 
Och sedan bakade vi våra päronknutar. Som var ljuvligt goda! Men Casper hann inte smaka innan det var dags att lägga sig. Istället får han äta desto fler imorgon när Dalton hostfyllerhostårhostdet är fars dag menar jag. 
Pappa, Annika och William kommer förbi imorgon för att fira farsdag (ochhostDaltonsfödelsedaghost). Vi ska troligtvis slänga ihop en banankaka också. När jag ändå är på humör för att baka menar jag. Och det ändå går hyffsat bra... Eller ja, jag har inte satt eld på köket. Än. I alla fall.

Och såklart lite pyssel med min älskade lilla skitponny som avslutning ♥ 


Sen blev det raka vägen till affären för att inhandla fredagsmys! 

Här har man lite att ta igen ser jag. Men vad har hänt sen senast? Jag har varit i stallet. Tänka sig... I really have...
I måndags hade jag inga lektioner att hålla, men däremot kastade jag upp min syster på hästryggen i tisdagskväll. Tanken var att jag skulle rida också men hade hunnit med både Sara och Lady under dagen och hade nästan hunnit få skavsår. Blev istället en tur i skogen på Nevada under onsdagen och tömkörning med Vagabonde och Tarzan på kvällskvisten. Hoppas kunna dra med mig Anna ut på skogsäventyr oftare om hon kan sitta i en vagn! Fortsatte tömkörningen idag när jag presenterade tömkörning som eftermiddags-aktivitet för brudarna. Hälften av dem uppskattade det, den andra hälften tyckte inte det var lika underhållande. Men allt här i livet kan väl inte vara roligt, eller? Det var påtal om eftermiddagsaktiviteter den femte gången idag. Det betyder att hälften av alla tillfällen är förgångna, och det är bara fem gånger kvar! Känns nästan redan lite sorgligt, har hunnit planera in de sista tillfällena och hoppas nu att vädrets makter står på min sida. Det får gärna vara uppehåll nästa vecka men snön får gärna ha lagt sig till sista tillfället. Torsdagen den 29 november får det gärna också vara uppehåll. 
Tack på förhand.

Har även bestämt mig att delta i Tomtehoppet med Sara. Har fem veckor på mig att träna. På fem veckor borde vi väl lära oss att ta oss över en liten hoppbana? Man ska ju vara optimistisk sägs det!

 

Imorgon är det sista dagen på jobbet för veckan, men efter att jag slutat dagen klockan tolv beger jag mig ögonblickligen ut till Tåhult för en ridtur på Balletnika och lite chokladmulemys med Linus. ♥ Sen, på kvällen, då ska jag köpa mig en riktigt stor godispåse eftersom det är tillåtet i det här hushållet att äta godis på fredagar och lördagar. Och jag menar, jag har inte ätit godis på två helger nu, så då får det bli en extra stor godispåse. Det tycker jag allt att jag förtjänar. Don't I?

Det är inte bara hästar som gäller. Ibland pysslar vi med kossorna också! Här hjälper Casper till att fylla traktorskopan med ensilage.



Som vi sedan körde in till kossorna i lösdriften. Just i denna stund är det Tina som precisionskör men jag satt också bakom ratten. Casper sitter i vänstra hörnet.

Så var Hanna med och testade hoppsadeln på Linus idag. Det ska nog kunna bli bra någon gång. Hjärtat slog några extraslag när jag fick syn på honom i hagen. Vackra varelse, han får aldrig försvinna ur mitt liv igen! ♥ 
Blir i alla fall Hannas Knights Sir Walter. Jag älskar mina vänner, de kan alltid ställa upp!

Upplevde en grym kväll igår. Några timmar innan spelningen började hörde Essa av sig och var intresserad av att följa med. Hon fick med sig Kulan och Rebecka som chaufför. Har inte träffat dessa brudar (och Kulan) på ett par år och jag hade saknat dem. Vi hade en sjukt kul bilfärd, som dock höll på att ta slut vid ankomsten till Eksjö när upphägningen till avgassystemet gick. Men tur i oturen, vi skull ju till motorklubben, raggade upp en MILF som klämde sig in i bilen och visade oss vägen, och väl på Hijackers fanns det snälla gubbar som kunde laga våran tourbus igen!
Det rätades ut lite gamla frågetecken och resulterade i en nygammal vänskap, uppdaterad vänskap, ja ni förstår. Kvällen fylldes av kramar, skratt, några tårar, massa sång och goda vänner. Den här spelningen bevisade att man inte måste försöka vara någon slags hårding för att passa in i kulturen. Man kommer mycket längre med komplimanger och att vara trevlig. En helt oförglömlig natt!