cookiecrumbs

Nu när Linus är tillbaka i våra liv igen kunde jag inte låta bli att ta på mig uppdraget att köpa sadel. Men att gå i sadel-köpar-tankar är inte lika lätt idag som för tio år sedan. För tio år sedan visste jag att jag ville ha en Stübben Rex och ett Stübben Diana-träns bara genom att titta i Hööks-katalogen (Men hette inte tränset Athena på den tiden? Jag är ganska säker på att det gjorde det. Det satt på en brun liten jättesöt ponny med kanske något stänk welsh i sig. Eller är det bara jag som är förvirrad? Dessutom hade Linus ett tag en Stübben Rex-sadel men det slutade med att sadeln följde med en annan ponny. Men han hade aldrig tränset. Kanske borde köpa det? Vad kan det kosta idag liksom?). Åter till bloggen.

Nej, jag har tappat tråden. Hur som helst ska jag testa en sadel på lördag och i värsta fall, fast jag hoppas just nu att jag inte behöver det, åka och titta på en annan på söndag. 

Mamma hade påmint min bror om att man ställde om till vintertid i natt, men hon hade inte påmint mig om det så när jag dök upp i stallet idag var det tomt. Helt tomt. När första ekipaget (enligt min klocka alltså) skulle starta om exakt en timme. 
Åkte hem en stund och umgicks med min brorsdotter Mathilda. När jag var tillbaka i stallet en timme senare, började de första ekipagen parkera och så stämde allting igen!
Den här gången hade jag laddat upp ordentligt med nästan tio pennor i bröstfickan, underställ i fleece, mjukisbyxor, termobyxor, piléjacka ovanför en hoodtröja och vinterjacka överst. Ett par bomullsstrumpor och ett par raggsockor med sånadäringa fotvärmare emellan. De ser ut som stora plåster och får en kemisk reaktion när de möter luft eller man klämmer på dem ni vet? Fantastisk uppfinning. Helt enkelt fantastisk. Dalton hade hittat dem i en rea-låda i en fiskebutik och köpt för tjugofem kronor. De förkortade lidandet med åtta timmar! Min klass var klar på cirka två timmar och inte en enda gång huttrade jag trots tio minusgrader. Skulle kunna vara domarsekreterare under vintermånader oftare med de där fotvärmarlapparna. Har en tävling kvar som domarsekreterare i år, men då är det hoppning. 

När klassen var slut smet jag hemåt och gjorde mig redo inför nästa evenemang. Jonatan och Elin hade redan begett sig mot Uppsala och vi begav oss mot morfar eftersom vi skulle fira morfars, Annikas, Daltons, Williams och Mathildas födelsedagar. 119 år firade vi alltså sammanlagt. 
Mathilda fick en dockstol, ett pussel och kastruller utav mig och hon verkade i alla fall väldigt nöjd med kastrullerna och alla roliga matlagningsredskap! 
Ballongerna och tutorna var dock roligast. Och William såklart, han är också rolig att leka med. 

Casper somnade ögonblickligen i soffan när vi kom hem. Vi bar in honom i sängen men han vaknade till för att gå på toa och nu ligger han här och snarkar i soffan igen. Dalton somnade tidigt också med feber, stackarn. Själv hostar jag lungorna ur mig och funderar på hur det ska gå imorgon när jag har två ridlektioner på kvällen... Lär inte kunna prata på tisdag. Alla viktiga och roliga samtal kommer därmed infalla på tisdag. Karma is a bitch...




Världens finaste brorsdotter!

 

Casper får provsmaka lite mat

Och så överlevde vi Ullared också, men för första gången i mitt liv kände jag mig åksjuk. Vi var väldigt tveksamma till GPSens vägval men kom i alla fall fram tillslut. Njöt av morgonsolen i en cirka timlång kö innan vi kom in och fortsatte sedan i samma positiva anda genom hela varuhuset faktiskt! Fick med mig ett par ridbyxor hem, eftersom Sara hade sönder ett par för mig efter vurpan tidigare i veckan, vilket också var ungefär det jag tänkt köpa till mig själv. Resten av tiden spenderades mest på leksaksavdelningen respektive barnklädesavdelningen. Prioriterade julklappar till Casper och Mathilda. Blev ståendes bakom en kille med en sådandär Lilla-My-tofs i kassan, han glömde lägga varuavskiljaren på bandet så jag sträckte mig efter den när jag fick plats med mina varor och han bad om ursäkt säkert tio gånger och varenda gång sa jag att det inte var någon fara. Som om man skulle gett någon på käften för att personen i fråga glömde varuavskiljaren? Jag var ju på ett strålande humör!
Dessutom såg jag sedan att jag skulle betalat i kassa tolv. Där satt nämligen min gamla somdetsåfintheter 'bästis' från de första åren i grundskola. Hon flyttade till Varberg i tvåan men vi har sporadiskt hållt kontakten. Och där satt hon nu, men inte vågade jag springa fram och säga hej. Jättedumt gjort, ångrar mig såklart. Hörde av mig i efterhand och berättade det för henne. Hon hade blivit glad om jag kommit fram. Ångrar mig ännu mer men det känns bra att veta att hon hade blivit glad om jag hade gått fram. En liten tröst.

Dalton köpte ett fiskespö till mig, ett rosa! Med en rosa fiskelåda och drag till. Nu vill jag gärna följa med honom ut och fiska ♥

Tina ringde efteråt och berättade att min älskade chokladnos hade fått komma hem igen. Något jag gått och dagdrömt om i alla år! Känns helt ofattbart! Längtar efter honom ♥
Är bara någon dag sedan jag lade ut en gammal bild på facebook, från cirka 2004 eventuellt 2005. 
Ska aldrig mer vara utan dig! ♥

Fick fint besök på jobbet idag när Casper och Dalton kom. Casper hjälpte till att mocka och sopa stallgången, tänka sig vilken tur jag har som får så fin hjälp! Vädret var perfekt idag och Casper fick låna Vagabonde på en liten ridtur. 
Han var en jättenöjd kille, fast han frös litegrann, men det blev bättre när vi hade travat. 

På eftermiddagen kom äntligen Jonatan och Elin fram, så vi har ätit snickerskakor, tacos, läst godnatt-saga för Casper, druckit glögg och lyssnat på Pitbullfarm. En riktigt bra fredagkväll, men imorgon ska vi till Ullared. Ser fram emot det...!

Och det här möttes jag av efter att Tina skulle göra plats i sitt badrumsskåp...



Jag som så sällan sminkar mig...

 

---

Som sig bör, när vintern närmar sig, har det snöat. Och första snön orsakar alltid ett sånt känslokaos. Första snön är så absurt ångestladdad av något skäl - och jag avskyr det. Längtar efter snön, längtar efter vintern, längtar efter jul, nyår, födelsedagar... Men just första snön är fruktansvärt jobbig. Nu är den här, marken är vit, jag har hunnit bli arg, hunnit skälla på mina älskade och har hunnit bli ledsen och gråtfärdig, bett Casper och Dalton om ursäkt för de hamnar mitt i kaoset och nu dricker jag en julmust som Dalton hittade i kylskåpet. Dalton har poppat popcorn också. Det är gott.

 

Är inte nöjd med dagen idag. Hoppas morgondagen blir bättre, då kommer Casper och Dalton att dyka upp på jobbet och på kvällen kommer min bror hem, med fruntimmer och barn. Daltons bror och hans fruntimmer kommer också. Mysig kväll!

Fick tugga grus idag på uteritten, Sara sa plötsligt att några stockar (eller vad det nu var) skrämde skiten ur henne. Hon blev mäkta snopen när hon insåg att jag inte hängt med henne i vändningen och att jag låg på marken och sprattlade. Hon väntade snällt medan jag kravlade mig upp och stampade argt över att byxorna gick sönder. Sen fortsatte vi. Snällare häst får man leta efter!

Har en fullbokad helg på ingång! Vet inte hur jag ska hinna med att leva riktigt. Imorgon har jag eftermiddags aktiviteter (hopplektion!) och sedan ska jag och Casper baka snickers-kakor till Elins ankomst på fredag. 
Ankommer gör även min bror, hans kvinna och deras härliga Mathilda - som jag har längtat efter dem ♥ Trots detta ska jag, Dalton, Jonatan och Elin spendera lördagen på Ullared innan jag på söndag ska jobba, är domarsekreterare på dressyrtävling, och på eftermiddagen samlas vi allihopa för lite födelsedagsfiranden. På måndag jobbar jag först och sedan hoppar jag in som ridlärare på kvällen för två nybörjarlektioner... You see...

Har tidigare skrivit ett inlägg om kastrering av djur, alla djur bör inte avlas på! Är det verkligen så viktigt att producera avkommor på sina djur? 
Det är alltid ledsamt när djur insjuknar på grund av människors okunskap, men det är snäppet värre när det är några som står en nära som lider. 
Min fantastiska vän Tina och hennes Mira ( ♥ ) skriver om deras kamp mot sjukdomar. Jag finner inga ord, men vill krama om dessa underbara individer och säga att allt kommer bli bra.
Ingen vill vara med om det här! Ju mer kunskap du besitter och ju mer självkritisk du är över dina djurs avelsvärde och dina mål med avel - desto färre behöver gå igenom det Tina och Mira går igenom idag...

 

 

Häromdagen fick jag åka direkt från jobbet till storstaden för gestaltterapi, det regnade på mig och dagen kändes evighetslång. När jag kom hem blev jag dock överröst av kaninpussar. Det var fantastiskt mysigt - och så kittlades det med!
Casper fotograferade spektaklet...!

 

Min syster ville veta hur min kväll såg ut efter mitt oplanerade ridpass, so here we go.

Rocky skulle gå en lektion för Claes ikväll, vilket fick mig fundera på om jag inte skulle kika förbi och se hur det såg ut. Så strax innan lektionen började befann jag mig ute i ett... tomt stall? Bara min gamla ridlärare Christina som skulle rida en ponny var där, ingen annan dök upp. Kändes lite snopet att man skyndat sig igenom alla hushållsysslor, jäktat ner Casper i säng lite tidigare än vanligt och så stressat iväg - och så dyker ingen upp!

Men då kastade Claes och Christina upp mig på Rocky istället! Kände av lite nerver faktiskt... Inte blev det bättre när de andra som red hade lite mer välskolade och konditionstränade hästar. 
Nu var det försent att ändra sig, bara att sätta igång, låta det bära eller brista. Och nog fan bar det i alla fall! 
De flesta som red, som ju ridit ett par hundra år, var ganska självgående och kvällens pass baserades på tre olika övningar. Dessutom hade de andra hästar mer energi än min kära Rocky, som ju har ett fantastiskt trevligt framåttänk men som ganska snart övergår i lathet... 
Tempoväxlingar samt att länga stegen under kortare sträckor var den första övningen. Helt okej, Rocky har inte så långa ben men kliva på kan han. 
I övning två skulle vi ställa hästarna, här blir det lite svårare för Rocky är inte den smidigaste i kroppen än. Särskilt länge har han inte varit igångsatt och även om han blir mjukare i sidorna så är han ganska spänd i höger sida och har svårt att sträcka ut den och därmed ställa åt vänster. 
Den sista övningen ("alltså, allvarligt" tyckte Rocky. "Nu får ni fan ge er.") var trav över bommar i olika längder och kombinationer. Travbommar (ett ben mellan varje bom), långa travbommar (alla fyra ben mellan varje bom) samt kombinationen av två travbommar, ett långt avstånd och två travbommar. Tanken var att vi skulle ta oss över bommarna avslappnat men ändå med framåt-neråt som driv. 
Rocky sa "fuck no, nu orkar jag inte mer" men försökte tappert ändå. Dessutom började vi agera stoppkloss för alla andra, men efteråt har Amanda sagt att vi åtminstone var en väldigt bra stoppkloss så vi tackar å allra ödmjukast. (Dock tror jag fortfarande hennes Dolly tänkte "jävla kallblodsjävel, rör på fläsket!")
Under tiden som de andra nötte på bommarna (som tidigare nämnt, de andra hästarna hade mycket mer energi än vad vi hade!) kunde vi arbeta runt konerna och alltså fortsätta övning två. 
Framåt slutet kändes han riktigt bra i båda sidorna, bättre än han hittills gjort trots att det är en lång bit kvar! 
Och klappen på axeln efteråt kan jag inte annat än tolka som något positivt. Jag tror det gick riktigt bra, det kändes otroligt bra, även om jag fortfarande vill se Rocky från marken med någon annan på ryggen. Det är ändå där det faller, att han har svårt för en del personer.
Men vi gör framsteg, alla framsteg räknas.

Väckte Casper med pussar strax efter klockan sex i morse. Tänk om jag också kunde få vakna av lite pussar varje morgon? Om man hade en pussarklocka istället för väckarklocka? Hur som helst gick vi upp tidigt eftersom vi skulle till Tina. Hon skulle visa en övning med hjälp av tillridnings-hästen Texas. Mycket lärorikt tyckte jag, men Casper tyckte det var skittråkigt. För ovanlighetens skull ansåg han att kossorna var mer fascinerande än longering idag. 
Övningen innefattade avslappning, för hästen att sänka huvudet. Tina är bra på det där med detaljer, och det gav mig mer förståelse och massor av bra idéer för att arbeta vidare med. En aha-upplevelse med andra ord. Nu ville jag givetvis få sätta igång på mitt håll, men först fick vi kasta på oss nya kläder och skynda ner till dagis - och ändå kom vi lite för sent... 
Så var det dags att testa de nya kunskaperna, med Sara som prioritering. Och vilken skillnad! Vilken fantastisk skillnad det blev! Jag var, eller är, helt salig över vilka förändringar det kan bli bara man tar sig tiden och tålamodet att få dem hitta en annan kroppshållning. 

Fortsatte sedan denna teori om en låg kroppshållning med min fantastiska Rocky, som alltid kan glädja mig med sina framsteg! Och fler framsteg ska det bli. 
Fast.
Först behöver jag min skönhetssömn.
Zzz.

 Avslappnad Sara 

Dressyrtävling idag och jag var domarsekreterare för första klassen. Var på plats vid halv nio, klassen började nio och skulle vara klar runt lunch. Och visst, klassen var slut runt lunch och då vill jag lova att man var riktigt kall efter tre timmar stillasittande i ridhuset, men när domaren berömde mig för ett grymt bra jobb och berättade för mig hur duktig jag varit så blev man genast lite varmare - i alla fall i hjärtat! Dock var fötterna fortfarande kalla och inte blev det bättre när jag lovade bort mig att ta in- och utsläpp. Sista ekipaget gick in kvart i fem (alltså ytterligare fem timmar i kylan) och strax därefter kom morfar och Casper. De tittade på prisutdelningen och Casper tog några bilder på de fina ponnyerna. Sedan följde han med mig till hagarna och tittade på Rocky. Casper tyckte att Rocky såg bra ut. Men det var inte mycket mer än så. "Bra", sa han. Bara det bästa duger åt min grabb, serrni!

Sen, efter att ha tittat på ponnyerna, begav vi oss hemåt med en omväg förbi affären för att köpa lite gott till kvällen och vid sju steg jag innanför dörren. Då tappade vi upp bubbelbad och värmde oss i, för då var man inte kaxig. Sen kröp vi ner i soffan, Casper somnade och jag ska följa hans exempel tänkte jag. Ska krypa ner bredvid honom, krama om honom och snusa i hans hår för att han är min son och måste vara den mest fantastiska och mest fascinerande människa som gått på denna jord! Vilket säkert alla mammor tycker om sina barn, men min unge är fantastisk och så förbannat älskad ♥

Vet ni hur det känns när föräldrar ringer till chefen för att berätta hur kul deras barn har haft och hur nöjda de själva är över de aktiviteter vi anordnar och som jag håller i? Om ni inte vet det, ska jag berätta det för er. Man blir otroligt lycklig! Man blir så glad att man inte tror att man kan bli mer glad just då! Och att få så fint beröm efter bara två gånger dessutom?! Jag sträcker på ryggen vill jag lova!

Igår hade vi voltige, som innehöll bland annat grundsits i alla gångarter, knästående i några gångarter och dessutom vågade två av dem stå upp stillastående i halt och i skritt! Modigt, tycker jag!

De var avslutningsvis överens om att de ville göra om det, så minst ett tillfälle till får det bli med voltige. Nästa gång ska vi lära oss att fläta, knoppa och bandagera. Det var de också överens om att de ville lära sig, och det håller jag med om. Att knoppa är kul!

 

 

Anna tog med sig kamera och fotografera hästarna på jobbet häromdagen så jag ville bara dela med mig av min fina kille Rocky ↑

Och den nya, Sara ↓

Vi har ingen god frukost hemma och den sista marmeladen åt Casper upp till sina rostade mackor. Dessutom är det frost ute. Men när man sitter i köket och surar så är det fint att se kuverten som står och väntar på oss. Ett kuvert med Condemned 84-biljetterna och ett kuvert med biljetterna till Pretty Shitty Kjell. Både en bra början på vintern och ett fint avslut. Så nu kan snön komma! Jag har något att se fram emot i alla fall!

 

Klockan ett idag såg vyn från mitt vardagsrumsfönster mot mitt jobb ut såhär. Jag var inte alls sugen på att åka och jobba. Men det ordnade upp sig sedan.

Något av det värsta jag vet, är när man ska kalla ett djur vid rasnamn som den inte fullständigt är. Ett djur med okänd härstamning har därför inget känt rasnamn heller. Det är en blandras, kort och gott. För jag menar om en häst plötsligt hade börjat valla får hade den inte blivit en welsh corgi cardigan. Ni förstår principen, eller hur?

Utöver att gå och irritera mig över bagateller red jag Sara. Ytterligare en häst som behöver en massa mjukgörande arbete och en hel del muskler. Longerlinan och halsförlängaren lär bli mina bästa vänner en tid framöver, i alla fall nu när älgjakten är igång. (På tal om det, så har Tina skjutit sin första älg och jag förväntar mig att få smaka. Det finns fortfarande vinbärsgelé kvar, vilket jag betalar mitt hö med, och då vinner jag och Tina god mat och gott sällskap samtidigt som kaninerna vinner sin mat. Excellent!). 

 

För övrigt har Dalton lagat voltigegjorden åt mig eftersom jag behöver den på torsdag. Det kanske skulle vara en karriär för honom? Daltons Sadelmakeri. Eller kanske inte. Han slinter galet ofta med knivar och andra vassa saker. Han skulle inte ha några fingrar (och jag skulle inte ha några plåster) kvar om han blev sadelmakare. 
Nä. Vi hoppar den idén vid närmare eftertanke...

Världens finaste Emma skrev ett inlägg om hennes morgonrutiner och undrade hur våra morgonrutiner ser ut, så det ska jag berätta om!
I mitt tidigare liv, alltså det jag hade innan Casper förgyllde mitt liv, var jag en morgonmänniska utan dess like. Jag var alltid uppe vid klockan fem för att slippa stressa innan skolan. Då hann man med kaffe, morgoncigarett, lite musik och kunde ta god tid på sig när man skulle sminka sig och fixa håret. Även om vi hade haft kalas dagen innan var jag uppe vid fem och städade upp efter gårdagens bravader, diskade och gjorde fint. Sedan väckte jag alla när jag började känna mig ensam... (Inte särskilt omtyckt, men folk vande sig!)
Men det var då det. Jag är inte morgonpigg längre och dessutom röker jag inte.

 

Nu för tiden väljer Casper att vi ska starta dagen omkring halv åtta, för honom är det viktigt att välja och ta på sig kläder det första han gör. Själv utgår jag från att jag fryser, att jag vill bli varm och drar oftast på mig de ridbyxor som ligger närmast på golvet. Därefter (efter att jag gjort tappra försök till att krypa ner i sängen igen) blir det frukost i soffan med bolibompa. För Casper är det rostade mackor med apelsinmarmelad och ett glas mjölk som gäller. För mig är det bananyoghurt. Vi kan bli sittandes ganska länge, innan jag tar mig i kragen och påbörjar dagen. Prioriterar djuren före hushållet, och avslutningsvis borstar vi tänderna. 
11:15 ska Casper vara på dagis, 13:00 börjar jag jobbet, så vi kan njuta av en väldigt lång och lugn morgon. Ingen stress eller press. Smink använder jag inte, det är ändå bara hästarna som ser mig. 

Däremot på helgerna är det roligt att spendera tid framför spegeln och piffa till sig lite och byta ut de skitiga ridbyxorna mot något stiligare. Men i det stora hela ser varje morgon likadan ut.

 

För mer asbra låtar, går man in på deras hemsida! Här, Fornicators!

Det fina med att Casper äter lunch på dagis är att jag inte behöver anstränga mig med min egen lunch. Idag blev det köttsoppa på burk och jag åt direkt ur kastrullen. Det är fint! (Dalton lagade senare lövbiff till oss, kan säga att det var väldigt fint det också!) Dessutom är det ju kanelbullens dag, så en hel del bullar har det också blivit. Min magkatarr är jättenöjd.

 
Hade en spännande uppgift på jobbet idag, det var nämligen efter-skola-aktiviteter. Så jag lyckades få fyra små brudar att halvt fnittra ihjäl sig när de skulle göra kvarnen barbacka på deras ponnyer. De ville inte gå hem och försökte övertala oss att klockan bara var fyra och inte fem och det tar jag som ett bra betyg! Känns toppen!

Något annat som är toppen är att om jag inte blir gift innan 17 december 2023 (eller eventuellt redan nästa år...) och inte Tette heller, ska jag och Tette gifta oss och leva resten av våra liv ihop. Det blir hon, jag och bananyoghurt. Och oliver. Och pesto. Sådetså.

Har så jädra ont i magen idag. Det liksom kommer och går. När det når sin topp har jag så ont att jag måste stanna upp en stund. Sen försvinner det ibland så länge att jag glömmer bort att det kommer göra ont igen. Lite som att föda barn faktiskt, fast i magsäcken.

Trots det lyckades vi ta oss ut i skogen i alla fall! Så mysigt, fast hästarna blev trötta. Anna och Emma också. (Förlåt brudar, jag ska försöka att inte köra så hårt med er i forsättningen). Rocky är så jäkla bra, han gör det hela lite mer värt faktiskt. Idag har vi lyft och kratsat alla fyra hovarna (första gången!) och dessutom gått förbi stora, läskiga stenar, tre skällande hundar, två bilar och en stillastående grävskopa. Trots att han är så omusklad försöker han hitta formen och är så tillmötesgående när jag ber honom om något. Ja, han gör som sagt allting lite lättare.

 

Mitt jobb är helt okej, faktiskt. Tur att Anna finns!

Idag debuterade jag och Rocky. Han är en fantastisk liten ponny, speciell, men fantastisk. Det krävs förstås lite kondition, lite muskulatur och en hel del lösgöranden innan han är perfekt, men dit ska vi väl ta oss.

På onsdag ska vi ut i skogen en sväng, mer spännande än så kan det väl knappast bli? 

 

Och så var världens tråkigaste inlägg slut eftersom Tina tvingar upp mig extremt tidigt imorgon bitti för en ridtur på Balletnika.