cookiecrumbs

De kunde säga vad som helst till mig, de kunde dra åt helvete
men ett enda ont ord om dig har alltid fått mig upp i ringen

Jag vill bara ha någon. Som inte är rädd för mörkret, inte är rädd för att höra om mörkret, även när det inte syns. Någon som kan tänka sig att stryka mig över håret och säga att det inte är någon fara längre. Jag efterlyser den som kan det. 

Ibland saknar jag det självdestruktiva livet. Att aldrig behöva bry sig, alltid ge fan i allt. Aldrig behöva tygla tankarna eller känslorna och bara låta impulserna styra. Aldrig behöva tänka på hur man andas, aldrig behöva stanna upp och andas djupt. När man väl andades så hyperventilerade man, men oftast andades man inte alls. Man lade åtminstone inte något engagemang i det. Jag vet inte om man existerade, men man stod där då, utan att spekulera i det. Jag saknar inte hur jag behandlade mig själv, eller vad jag egentligen gjorde, jag saknar bara att inte i varje sekund kämpa. 
När jag egentligen inte vet hur man är frisk, kan jag ju inte sakna att vara just det. Därför saknar jag livet när jag inte kämpade konstant. När man bara lät det hända, när man inte höll taget. Jag brukar inte tänka på det här, men just nu har ändå några minnen som jag verkligen trodde var totalt bortglömda smugit sig fram. Främst från en stad jag spenderat mycket tid i det sista. Nu kommer jag ihåg varför jag slutade åka dit.
Jag minns hur jag sprang av skräck, hur jag åkte dit efter överdoser och hur jag trodde att folk jag mötte i matbutiken såg det jag gjort (hur arg jag blev över det när jag mötte deras blickar och hur jag bröt ihop när jag kom ut för jag inbillade mig att de avskydde mig). Hur många tårar jag i panik och ångest gråtit ut och torkat av mot zebrafiltar, hur mycket sprit jag hällt i mig för att bedöva smärtan. Men också allt té som värmde mig när ångestvindarna fick mig att skaka av köld. 

Så var jag där igen, fem år senare...

Kaoset. Det där bitterljuva kaoset som omslöt mig, att aldrig behöva vara rädd för att tappa något - för jag höll ingenting. Inte bry sig, för jag hade ingen att rå om - inte ens mig själv.

Men samtidigt saknar jag det inte. Jag saknar inte att fly från någon som vill göra mig illa i sitt rus. Och jag saknar inte att dämpa allt. För oavsett hur mycket ångest som klöser och biter i mig idag, så är det beviset på att jag känner, att jag lever och att jag är en människa. Inte bara ett hevete, inte bara trasig. Lite trasig är jag, men inte helt förstörd. Även om det är jobbigt att andas, att anstränga sig och behöva leva så gör jag det. Idag. I nuet. Precis som jag ville då, idag gör jag det. Jag existerar, inte bara i en symbios utan i en verklighet där jag är delaktig och kan göra val varje dag, varje timma, varje minut, vilket är en frihet. Mycket mer än jag hade kunnat ana för ett par år sedan när jag bara var ett vrak och inte trodde att jag hade någon framtid. När jag trodde mig veta att jag inte hade någonting.
Idag tänker jag att jag har en morgondag. Vet att jag har en morgondag.

Jag lider inte av att vara sjuk. Jag lever med det.

Ångest. Jag har så mycket ångest inom mig som skulle behöva komma ut. Men den stannar, envist, trots att jag inte vill. Hade verkligen behövt sätta mig ner och bara gråta i timmar och åter timmar. Ventilera alla känslor, kippa efter luft så jag påminns om dess innebörd. Tills jag är helt tom på sorg och kan resa mig upp, gå vidare och fylla på med ny sorg.
Hela livet går ut på att komma över och acceptera allt det där som är svårt påminde Nicole mig om häromdagen när vi satt ute på trappen och rökte. Men blir det lättare sen? Hur kommer man över minnen? Varför blir alla positiva minnen och förknippelser så lätt sorgliga? För att man inte är kvar där då det var så bra? Förändras det med tiden sen igen? Kan man gå förbi gatuskyltarna och krogarna och alla de där "smultronställena" snart igen, och le åt det? Kan man lyssna på musiken igen och sjunga med? Det känns i stunden så oändligt långt borta. Allt det där som en gång fanns. Höll man det för hårt eller lät man det rinna mellan fingrarna?
Ibland tar någon ens hjärta och formar det till något man inte känner igen, och ju mer man känner till hoppet om det, desto mer tvivlar man.

Förstår inte varför vi ska behöva försvara oss. Ingen av oss har mig veterligen gjort något med ont uppsåt. 

Så komiskt egentligen. I lördags låg vi just och pratade om det här, jag sa att det inte fanns något att försvara sig emot...

Ikväll är det jag som känner att jag måste ta chansen att försvara mig. Jag har aldrig hymlat med det där, det visste du. Mitt intresse fanns där, det var ingen direkt hemlighet. Har försökt, och försöker fortfarande, att inte ta det hela för givet. Försöker att inte tala om det vitt och brett (men det är svårt när det är det enda man tänker på). Men det var fortfarande ingen hemlighet. Så hur kan du vrida det till att jag försökte med något du visste att jag inte var intresserad utav? Jag hade bara en sak i tankarna, men du och jag hade inte samma uppfattning om vad det var. 
Det fanns bara en prioritering. Får man ett gensvar tar man chansen. Jag tog chansen, blir du förvånad? Det hade du också gjort om du kände som jag. Hade du sett det jag ser hade du gjort precis som jag, ingen tvekan om saken. 
Alla suktar vi över någonting. Jag kunde nudda det där, så jag tog chansen. Blir du förvånad?
Jag ber om ursäkt för att jag trampar folk på tårna, har till och med bett om ursäkt till folk personligen för det här. Men att trampa dem på tårna är inget jag gör för att bräcka någon, inte av ren elakhet. Tror inte du tog reda på det innan du sa till andra människor att jag gjort fel. 

En dag kommer det här inte existera längre. När som helst är jag inte längre uppe bland molnen, jag har redan ångest för den dagen. Det känns redan nu jävligt tungt, jag hatar att misslyckas. Så låt mig ha den ångesten ifred istället för att riva och slita i mig redan nu. 

Är så rastlös. Nyss fanns det åttahundra personer runt omkring och nu känns det bara ensamt. Alldeles för ensamt och tyst. Trodde det skulle bli skönt att komma hem igen men nej. Kände inte alls att jag ville äta frukost hemma vid köksbordet, så jag gjorde iordning smörgåsar och kaffe, och ringde syrran. Satte oss vid stråkensbro, hundarna lekte och Casper letade upp pinnar åt dem. 
Då kändes livet helt okej igen. Även om det är lite ensamt...

Mådde så jävla bra. Sen kom världen ifatt. 

Vad hände?

Det är ju ganska självklart att om man vill något väldigt, väldigt mycket så blir man lätt lite rastlös när man står och trampar vatten under tiden man tar sig dit. Det blir liksom lite konstpauser på vägen, på gott och ont, oftast ofrivilligt. Där står jag nu, trampar så in i helvete med vatten och blir tokfrustrerad över att tiden går alldeles för sakta. Vill ha förändring nu. 

 

Imorgon gör jag och Miriam staden efter jobbet, Charlies har ju rea! Skulle aldrig stå ut med mitt liv utan Miriam, de tankarna slår mig ganska ofta. Max måste vi hinna med också i vanlig ordning, såklart... Nä, jag borde krypa ner under täcket och ladda inför arbetsveckans näst sista dag. Dessutom går ju tiden lite fortare då.

Jag är trött. Väldigt trött.
Stannade kvar ett par (sisådär fem) timmar i fredags för att få ordning på allt inför tävlingarna, banbyggaren var ute och satte upp en bana. Den är grym och det ska bli roligt att följa. Om jag nu får följa... 
Vaknade halv fem i morse av att Casper, som krupit ner i våran säng, sov oroligt, sparkade på mig och andades snabbt. Visade sig vara feber, så han pillade i sig en alvedon och sen kröp vi ner i soffan istället. Någon sömn blev det dock aldrig för min del. Casper sov hela förmiddagen, piggnade sedan till och byggde en tågbana. Tog en tupplur och sedan kom Emma förbi med Vera. Vi är valpvakt ikväll! Vi lekte en stund, sen vilade Vera och när hon vaknade gick vi ut. Molnen skingrade sig lite så vi kunde titta på stjärnorna och sen åt vi kvällsmat. Nu sover både Casper och Vera, men jag sitter uppe och väntar på Emma. Ska bli skönt att krypa ner i sängen sen, i alla fall en liten stund. Imorgon ska jag plockas upp klockan åtta av Emmas mamma och sen är jag domarsekreterare alla häst-klasserna på förmiddagen. 

Det ska bli kul att vara med, för det är kul på våra tävlingar. Det är jätteroligt att få hjälpa till, men vissa människors bemötanden är inte alls lika efterlängtade. Och det värsta är att de bemötandena inte alltid kommer från besökande eller tävlande, utan medhjälpande. Bara att bita ihop, men det är inte enkelt att gå med huvudet högt. 

Fast för att inte ljuga. Jag är inte trött när jag känner efter. Jag är helt utmattad.

Morgontrött. Alltså morgontrött till den milda grad att jag är gnällig. Hittade ingenting gott att äta till frukost heller, trots att skåpen är fyllda till bredden av alla möjliga ätbara ting. Röda linser, tonfisk för ett helt år, alla sorters pasta och i alla fall två sorters frukostflingor. Casper valde flingorna och jag tog ett äpple. Var det så lätt att äta frukost som barn? Det svåraste valet han har när det gäller frukost är om han ska ha rostade mackor med apelsinmarmelad eller leverpastej, om han inte som idag väljer flingor som variation. 
När Casper var på dagis bestämde jag mig för att köpa frukost. God frukost. Men så hade valio slutat sälja min favorit-yoghurt, med banansmak, så frukosten blev ändå inte så mycket bättre. Det fick bli yoghurt med äpple och kanel istället. Helt okej, men det är något speciellt med bananyoghurt och det har jag tyckt sedan jag var liten. 

Tänk att man kan vara vresig en hel morgon bara för lite yoghurt? Jag kan kanske medge att jag är en väldigt inrutad person.

 

Hur som helst ska jag ta mig i kragen och sluta gnälla, i alla fall för en liten stund. Ska tillaga ugnstekt falukorv och längta tills jobbet börjar på måndag.

Idag är en sådan där dag då man inte ville kliva upp ur sängen, och när man tillslut klev upp ur sängen, var det en sådan där dag då man inte ville kliva ur soffan. Vill bara sitta hela dagen i mjukisbyxor och krama Casper. Men nu är det ju så att Casper inte vill sitta still en hel dag i mjukisbyxor och kramas, för att inte tala om hur lite Dalton vill det. Därför har jag dammsugit istället.

Ring ring, bara du slog en signal. Ring ring, tystnaden är så total...
Väntat i två dagar nu. Har ingen lust att tjata och påminna om att jag ska få en 'smäll på käften'.  

 

Ikväll har jag och Casper haft en mamma-son-kväll. Dalton är ute i skogen, blir uppäten av mygg och jagar fisk. Vi badade och nu är det Pang på Pensionatet som gäller. 

Oftast tackar man bara för en trevlig kväll, man tänker sällan på att tacka för en hel livstid.
Man vänjer sig aldrig, blir alltid lika ställd.

För bara några timmar sedan när jag spikade kabelhållare skrålade jag till När Henke bröt käken på avenyn. I nästa stund har dina sista steg längs avenyn tagits...

 
Såhär såg vi dig i lördags, tack för den kvällen. Det är så vi vill minnas dig.
Sov gott Henke.

 

Jag avskyr värme, sommaren är inte min årstid. Inte alls, för fem öre. Den gör mig väldigt gnällig, så gnällig att jag kallas Gnällerella. Så gnällig blir jag, på sommar och värme.
Idag gick vi och badade. Det var smutsigt vatten, så jag stod kvar på land, åt kanelbullar och var gnällig.
Sedan har jag gnällt lite till, under hela dagen faktiskt.
Daltons bror och hans brud bestämde sig impulsivt för att sätta sig i bilen och åka hit från Uppsala. Nu sitter vi och väntar på dem. Vi skulle grilla när de kom, men de bestämde sig för att äta i Nyköping - och då blev jag gnällig. Dalton har nu dämpat mitt gnäll med chips. För stunden är jag inte riktigt lika gnällig.
Om de får för sig att ta ett nattbad kommer jag nog sluta gnälla helt, det vore rätt trevligt faktiskt. Men annars nöjer jag mig med ett glas vin på balkongen. Och lite gnäll.

Arla har sänkt avräkningspriset för mjölk med 10,3 öre till 288,4 öre per kilo alltså sjunkit med 62 öre per kilo under det senaste året, pengar som för våra bönder är nödvändiga för att deras företag ska gå runt, och för att de själva ska kunna överleva. 

Arla påstår att de globala mjölkmängderna är oväntat stora, men varför ska en småskalig svensk bonde i Småland behöva drabbas av mjölkproduktionen på andra sidan jordklotet? 

Sedan Sverige år 1995 gick med i EU har våra svenska mjölkproducenter rasat från 17000 till 5000, genom att handeln från den globala marknaden startade och en ohållbar konkurrens uppstod. 
Utan bönderna kommer vi gå miste om många av de arbetstillfällen som finns runt lantbruksnäring.
Ska det verkligen se ut så? Ska den känslan av välbefinnande som man själv kände, sittandes på trappen till boningshuset på en mjölkproducerande gård inte kunna delas med den yngre generationen? Ska samma generation inte få uppleva det fantastiska med småskalighetens respekt, kärlek och omvårdnad för djur och natur? Ska de inte få uppleva öppna landskap, betande råmande kor, doften av nyslaget hö, för att inte tala om nätterna på höskullen? Allt det där som man själv tagit del av, och älskat och värderat högt...

 

 

Och sen är jag inte avundssjuk på alla som förlovar sig, gifter sig och skaffar barn just nu. Absolut inte. Skulle jag aldrig vara... Nej nej, jag är lycklig för deras skull. Vilken tur att det inte är jag...

... Suck, det är lättare sagt än gjort att försöka övertala sig själv...

Sedan handlade vi frukt. Det är bättre att småäta frukt, än proteinbars faktiskt. Det fanns fina körsbär som fick följa med hem, men de är snart slut. Dalton köpte en Postis-Per-film. Den har vi hunnit se flera gånger redan, och just nu går den på norska för att få lite variation. Det är ett rätt kul språk att lyssna på.

Som avslutning på dagen vill jag äta glass. 88an i halvliters-förpackning. Spännande!

Aaargh, nervsammanbrott!

Sen tycker jag att det är viktigt att gratulera min favorit-Emil på sin födelsedag.

Och att skänka en tanke åt Max Calner som lämnat oss.

Och klockan är bara tio.

Diskussion två bestod av kritik riktad mot ortens förskoleverksamheter som hade gett barnen påskgodis. Herreminje kan ni förstå? Barnen har fått i sig socker! Hade det fortfarande funnits dödsstraff i Sverige hade mycket förskolepersonal fått sätta livet till. 
Det är ditt aktiva val att inte äta socker (eller inte äta kött), det är ditt aktiva val att föda ett barn men det är inte barnets aktiva val att gå i sin förälders fotspår. Att barnet äter dåligt är inte en förklaring till varför det den äter ska ransoneras till minimum eller varför ansvaret skall läggas på förskolepersonalen. Är det verkligen, för att citera mig själv ifrån konversationen, förskolepersonalens ansvar och roll att ditt barn, endast ditt, ska få i sig mat? Skall de endast sitta kring ditt barn och ge ditt barn all uppmärksamhet, tid och engagemang runt måltiderna? Hur ska en förskoleverksamhet kunna följa varenda enskild förälders åsikt, regler och krav?
Godis får för övrigt barnen på ortens förskolor två gånger om året, vid jul och vid påsk. Är det verkligen någonting att gnälla om? Två dagar, av trehundrasextiofem dagar.

Jag hade kunnat grena ut diskussionen angående barn som äter dåligt eller allt ansvar och alla krav vi lägger på våra barn idag men det ska hållas enkelspårigt.

Om mitt barn får påskgodis? Det kan ni ge er fan på.

Det mesta är från min fina storasyster ♥

Påminn mig den 31 mars när jag vunnit!

Idun 25