cookiecrumbs

Almanackan för den här veckan är knö'full. Jobbat idag, jobbar även imorgon. Efter jobbet ska jag och Miriam iväg på kalas och titta på Vänsternäven.
På onsdag ska Sigge ställas ut i Tjolöholm, Ville ska ställas ut i Jönköping och jag ska jobba egentligen. Hoppas kloning av människor slår igenom i en jävla fart... 
På torsdag är jag ledig från Sjövik! Därför bokade jag in en tatueringstid hos Ola Kero. 
På fredag har jag biljetter till Frankie Flame Solo i Norrköping och på lördag fortsätter festen i samma stad när Pretty Shitty Town arrangerar birthday bash med Agent Bulldogg, London Diehards, Superyob och Kombatants. Men det är även cruising i Tidaholm och Pitbullfarm spelar på Jönssonligan i Borås, så vilken stad jag än befinner mig i lär det skålas och dansas en del.
Och påtal om Borås har jag och Miriam tatueringstid (ah, vi bokade helt enkelt hela dagen...) hos Polaren Per på måndagen. 

... Jag känner mig sliten bara av att titta i kalendern just nu...

Jag vill bara ha någon. Som inte är rädd för mörkret, inte är rädd för att höra om mörkret, även när det inte syns. Någon som kan tänka sig att stryka mig över håret och säga att det inte är någon fara längre. Jag efterlyser den som kan det. 

Ibland saknar jag det självdestruktiva livet. Att aldrig behöva bry sig, alltid ge fan i allt. Aldrig behöva tygla tankarna eller känslorna och bara låta impulserna styra. Aldrig behöva tänka på hur man andas, aldrig behöva stanna upp och andas djupt. När man väl andades så hyperventilerade man, men oftast andades man inte alls. Man lade åtminstone inte något engagemang i det. Jag vet inte om man existerade, men man stod där då, utan att spekulera i det. Jag saknar inte hur jag behandlade mig själv, eller vad jag egentligen gjorde, jag saknar bara att inte i varje sekund kämpa. 
När jag egentligen inte vet hur man är frisk, kan jag ju inte sakna att vara just det. Därför saknar jag livet när jag inte kämpade konstant. När man bara lät det hända, när man inte höll taget. Jag brukar inte tänka på det här, men just nu har ändå några minnen som jag verkligen trodde var totalt bortglömda smugit sig fram. Främst från en stad jag spenderat mycket tid i det sista. Nu kommer jag ihåg varför jag slutade åka dit.
Jag minns hur jag sprang av skräck, hur jag åkte dit efter överdoser och hur jag trodde att folk jag mötte i matbutiken såg det jag gjort (hur arg jag blev över det när jag mötte deras blickar och hur jag bröt ihop när jag kom ut för jag inbillade mig att de avskydde mig). Hur många tårar jag i panik och ångest gråtit ut och torkat av mot zebrafiltar, hur mycket sprit jag hällt i mig för att bedöva smärtan. Men också allt té som värmde mig när ångestvindarna fick mig att skaka av köld. 

Så var jag där igen, fem år senare...

Kaoset. Det där bitterljuva kaoset som omslöt mig, att aldrig behöva vara rädd för att tappa något - för jag höll ingenting. Inte bry sig, för jag hade ingen att rå om - inte ens mig själv.

Men samtidigt saknar jag det inte. Jag saknar inte att fly från någon som vill göra mig illa i sitt rus. Och jag saknar inte att dämpa allt. För oavsett hur mycket ångest som klöser och biter i mig idag, så är det beviset på att jag känner, att jag lever och att jag är en människa. Inte bara ett hevete, inte bara trasig. Lite trasig är jag, men inte helt förstörd. Även om det är jobbigt att andas, att anstränga sig och behöva leva så gör jag det. Idag. I nuet. Precis som jag ville då, idag gör jag det. Jag existerar, inte bara i en symbios utan i en verklighet där jag är delaktig och kan göra val varje dag, varje timma, varje minut, vilket är en frihet. Mycket mer än jag hade kunnat ana för ett par år sedan när jag bara var ett vrak och inte trodde att jag hade någon framtid. När jag trodde mig veta att jag inte hade någonting.
Idag tänker jag att jag har en morgondag. Vet att jag har en morgondag.

Jag lider inte av att vara sjuk. Jag lever med det.

Skulle ta en lugn helg sa vi, men även om denna helg spenderades på hemmaplan så var det rock'n'roll som gällde - som vanligt!

I fredags efter jobbet spenderade vi tid i soffan med öl och musik. Just när bilden togs spelades Vänsternäven - Ta i trä. 
För VI TAR I TRÄ!

Åkte till Sjövik på lördagsmorgonen för att jobba. Njöt av vädret ute på Irma och Lisa i skogen bland annat, trimmade Anton och Calle i ridhuset på eftermiddagen också.

Kravlade mig upp ur sängen ungefär samtidigt som Casper skulle befinna sig på dagis, gick dit, gick hem, gick och lade mig igen. Har blivit dunderförkyld, förstår inte hur jag lyckats med det.
Tog mig tillslut upp ur sängen och följde med Miriam till Habo för att springa lite ärenden. Så mycket spring var det förstås inte, men i alla fall. Fikade lite på Briljanten och körde ikapp Ronnys lastbil och rallykörde på skogsvägarna hem igen. Sen somnade jag och Casper på soffan och sov bort ett par av eftermiddagens timmar. Har även hunnit gråta lite men också suttit och fnittrat i timmar åt den dåliga tajmingen och åt spänningen. Mer detaljerat än så får det inte vara just nu. Jag ska försöka sova ett par timmar, bli frisk och åka till Sjövik igen. Har inte tid att stanna hemma. Fy jäsikens för att vara sjuk.

 

Ångest. Jag har så mycket ångest inom mig som skulle behöva komma ut. Men den stannar, envist, trots att jag inte vill. Hade verkligen behövt sätta mig ner och bara gråta i timmar och åter timmar. Ventilera alla känslor, kippa efter luft så jag påminns om dess innebörd. Tills jag är helt tom på sorg och kan resa mig upp, gå vidare och fylla på med ny sorg.
Hela livet går ut på att komma över och acceptera allt det där som är svårt påminde Nicole mig om häromdagen när vi satt ute på trappen och rökte. Men blir det lättare sen? Hur kommer man över minnen? Varför blir alla positiva minnen och förknippelser så lätt sorgliga? För att man inte är kvar där då det var så bra? Förändras det med tiden sen igen? Kan man gå förbi gatuskyltarna och krogarna och alla de där "smultronställena" snart igen, och le åt det? Kan man lyssna på musiken igen och sjunga med? Det känns i stunden så oändligt långt borta. Allt det där som en gång fanns. Höll man det för hårt eller lät man det rinna mellan fingrarna?
Ibland tar någon ens hjärta och formar det till något man inte känner igen, och ju mer man känner till hoppet om det, desto mer tvivlar man.

Igår låg jag och Miriam som vanligt i soffan på kvällen och åt godis. När godiset var slut slog jag näven i bordet och tyckte att vi borde skärpa till oss. Inte mer godis på ett tag nu, sa jag. 
Det sa inte Miriam, hon gick och köpte pizza istället.

Idag när vi åt pizza till lunch på Sjövik var det Miriams tur att slå näven i bordet. Ingen mer skräpmat nu, sa hon. Jag höll med. 
Ungefär åtta timmar senare (och tio minuter innan Konsum stängde) kastade vi oss iväg och köpte coca cola. Som vi ännu inte rört, förvisso, eftersom vi åt massa glass med tuttif'uttisås istället... Men fortfarande.

Och dessutom har jag hunnit bli kanonförkyld på de här timmarna också!
Jag tror det var baciller på vindruvorna som jag försökte ersätta godiset med. Pust, stön och stånk. Jag har inte tid att bli sjuk just nu...

 

Har tydligen tid för utvecklingssamtal idag. Visst var det något man skulle tänka på när man gick dit?
Jag minns inte vad det var... Att föregå med gott exempel...? Kan det ha varit det?

Sen ska jag köpa frukt.

Efter en upptagen helg med vänner, hundutställning och kalas för Casper har jag äntligen börjat jobba. Så galet gott! Tittar man på den här skönheten så förstår man väl varför jag älskar mitt jobb:



Älskade Shagii!
(Idag hade jag dock en godispåse som väntade på mig i sadelkammaren som jag dök ner i det absolut första jag gjorde när jag kom på morgonen. Det var gott!)

Efter första dagen på jobbet ramlade Putte in i min lägenhet för att hålla mig sällskap. Vi satt på balkongen halva kvällen och drack vin och bara tjötade. Väl spenderade timmar. 
Tisdagen efter jobbet spenderade jag, Miriam, Casper, Otis och Putte hos Idun och Pumba. Invigde grillsäsongen och tog en kall. Solen var faktiskt framme - ibland, även om det inte syns på bilderna.



Otis och jag lekte lite.

Idun och Otis ♥

 

Pau skickade några bilder från senaste besöket på Lilla Krogen. Snusläppar och demonögon, fan vad fint! Herreminje vad jag saknar den bruden, ska åka och hälsa på henne någon dag, tills dess får jag skratta åt bilderna och bara sakna. ♥ Fin är hon! Som fan!


Och Jonas diskuterade jagvetintevad... 

/Hälsningar [email protected]

På inofficiell utställning som arrangerades av Höglandets BK i Nässjö. 



Hittade givetvis inte min nummerlappshållare innan vi åkte (får kanske skylla mig själv att jag satt med Tim, Tom och Granlund och drack vin till fyra på morgonen istället för att leta efter den), men löste det genom en Agent Bulldogg-pin! Stiligt värre...!



Först var Ville lite skeptisk...



Men sen fick domaren en puss!



Ville blev BIR och fick HP!

Segerdans och seger-rökning på parkeringen innan lunch mellan bedömning och final.

Förstår inte varför vi ska behöva försvara oss. Ingen av oss har mig veterligen gjort något med ont uppsåt. 

Så komiskt egentligen. I lördags låg vi just och pratade om det här, jag sa att det inte fanns något att försvara sig emot...

Ikväll är det jag som känner att jag måste ta chansen att försvara mig. Jag har aldrig hymlat med det där, det visste du. Mitt intresse fanns där, det var ingen direkt hemlighet. Har försökt, och försöker fortfarande, att inte ta det hela för givet. Försöker att inte tala om det vitt och brett (men det är svårt när det är det enda man tänker på). Men det var fortfarande ingen hemlighet. Så hur kan du vrida det till att jag försökte med något du visste att jag inte var intresserad utav? Jag hade bara en sak i tankarna, men du och jag hade inte samma uppfattning om vad det var. 
Det fanns bara en prioritering. Får man ett gensvar tar man chansen. Jag tog chansen, blir du förvånad? Det hade du också gjort om du kände som jag. Hade du sett det jag ser hade du gjort precis som jag, ingen tvekan om saken. 
Alla suktar vi över någonting. Jag kunde nudda det där, så jag tog chansen. Blir du förvånad?
Jag ber om ursäkt för att jag trampar folk på tårna, har till och med bett om ursäkt till folk personligen för det här. Men att trampa dem på tårna är inget jag gör för att bräcka någon, inte av ren elakhet. Tror inte du tog reda på det innan du sa till andra människor att jag gjort fel. 

En dag kommer det här inte existera längre. När som helst är jag inte längre uppe bland molnen, jag har redan ångest för den dagen. Det känns redan nu jävligt tungt, jag hatar att misslyckas. Så låt mig ha den ångesten ifred istället för att riva och slita i mig redan nu. 

Har börjat trappa över på nytt foder. Arken Zoo har länge sålt foder till katter från märket Four Friends men har precis nyligen börjat sälja foder till hund. Blev nyfiken och köpte en påse Sensi Dog High Calorie. 27% proteiner och 16% fett per kg. Innehåller dessutom aloe vera! Otis har tidigare inte visat så stort intresse för sin mat, inte heller ätit upp eller slickat rent trots att han även får färskfoder. Nu kastar han sig över maten, äter upp och slickar rent skålen även om jag endast ger torrfoder. Känns toppen! Det är exakt så jag vill ha det! Nu är det bara att vänta och se om det ger något resultat...

Man borde ju vara trött på sånt här nu, men nej! Nu har jag köpt biljetterna till Pretty Shitty Towns birthday bash och dessutom till förfesten. Halleluja, de första dagarna i maj blir inte lätta att ta sig igenom... 

Är så rastlös. Nyss fanns det åttahundra personer runt omkring och nu känns det bara ensamt. Alldeles för ensamt och tyst. Trodde det skulle bli skönt att komma hem igen men nej. Kände inte alls att jag ville äta frukost hemma vid köksbordet, så jag gjorde iordning smörgåsar och kaffe, och ringde syrran. Satte oss vid stråkensbro, hundarna lekte och Casper letade upp pinnar åt dem. 
Då kändes livet helt okej igen. Även om det är lite ensamt...

Är så många som frågat om den här helgen, hur lyckas man berätta om allt kul som hänt? Det går ju liksom bara inte skriva ner alla de där skratten och riktigt förmedla hur jäkla kul vi haft det! Dessutom lyckades man glömma alla härliga citat som man tyckte var så minnesvärda...
Blev i alla fall upplockad av Tampe, Erik, Ivar och Agge strax innan nio, knäppte första ölen samtidigt. Efter en jäkla massa kisspauser och en del aggressiv Agge-baksäteskörning kunde vi äntligen checka in på hotellet. Letade upp alla kamratskaper och förkrökade i Tampes och Eriks rum ett tag innan vi drog till Fryshuset. Fick givetvis inte med mig kameran, och var väl förövrigt lite slarvig med att faktiskt stå och titta på banden. Drog vidare till Oldies all star late night reggae special på Bonden. Dränkt i jäger (tack Per!), annat snusk (finns bildbevis, hoppas jag snubblar över den bilden någon dag, haha) och ord som får mig mysa gick vi vidare till hotellet. 
Mådde toppen på morgonen, blev en walk of shame ner till frukosten med Julle och Eli med ett passerkort att återlämna till vederbörande, Julle matade mig med melon och fick efteråt sova på Julles och Elis rum en stund innan vi drog till systemet för att inhandla nytt godis. Jag mådde toppen. Jag svär.
Tillbaka på hotellet efter mycket pustande, stönande och stånkande för att skeda Julle ett par timmar i sängen innan jag lyckades få i mig lite mer frukt och sedan körde vi på med redbull och vodka. Där satt det! Det är redbull och vodka som är svaret på en förfärlig baksmälla! Tappade min plånbok på golvet och bröt ihop av skratt tillsammans med Julle, då insåg man hur lycklig man var med världens finaste brud ♥
Vidare upp till Per och Linda för att sudda ut det sista pustandet och stånkandet innan det var dags att dra till Fryshuset igen. Lite mer entusiastisk över musiken men glömde likt förbannat kameran på hotellrummet. Röjde med Znoz under Cock Sparrers spelning och efteråt drog vi till Visuals Riders MC. Såhär i efterhand insåg jag och Tina att hon kände till några av dem. Borde förutsatt det när vi var där, då hade jag inte behövt skämmas över mina taskiga teckenspråkstalanger efter för mycket rom och cola, utan hade kunnat skylla på henne istället! Det är väl sånt man har vänner till? ;-)
Lyckades missa taxin som Pukki ringt efter så klockan sju på morgonen stod vi i kylan och fick vänta på nästa. Men det var alltid vackert att titta på soluppgången med Pukki, Jonas och Jens. Tillbaka på hotellet började frukosten serveras så vi åt frukost innan vi gick och lade oss och myste en liten stund innan utcheckning. Vaknade till liv en halvtimme innan Tobbes buss skulle avgå, fick springa ut till hissen med kängor och allt i famnen, blev en snabb uppfräschning och ihoppackning så han kunde få tillbaka nyckeln och sedan ner till Tampe och gänget igen för avfärd hemåt. Mådde verkligen toppen och hade inte alls någon lust att åka hem. Vädret var toppen, jag var fortfarande full och glad och livet bara lekte. Nu sitter jag här i efterhand och fnissar åt märkliga saker som hänt. Alla människor man mötte, som man inte hade en aning om att man kände, alla armbågar man fått i sidorna av folk och alla citat från låtar som man fått försvara sig mot. Eller blickarna man fick på Bonden när man kom ut från toaletten! Alla brudarna som gjort tummen ner gjorde plötsligt tummen upp. Det kommer jag fnissa åt för mig själv lång tid framöver...

Suck. Jag hade gärna stannat lite längre...