Femton dagar
Dag 2 - En vän jag står nära
Dag 3 - Första kärlek & hur ni blev tillsammans
Dag 4 - Det du älskar mest
Dag 5 - Bästa killkompisen
Dag 6 - 10 saker ni kanske inte vet om mig
Dag 7 - Vad har du för mobiltelefon?
Dag 8 - Detta skulle jag vilja göra innan jag dör
Dag 9 - Ett sommarminne
Dag 10 - Min kärlek
Dag 11 - Sporter jag gått på genom tiderna
Dag 12 - Min reaktion när jag ser mig själv i spegeln
Dag 13 - Någon du saknar
Dag 14 - Någon/några som du alltid har roligt med
Dag 15 - Vad jag ser mest fram emot i år.
Krupphosta
Igår tänkte jag och Dalton njuta av lugnet, äta god mat, ta en öl och titta på dåliga filmer halva natten men efter maten fick vi springa ner till mormor och hämta huliganen. Huliganen har feber och krupphosta.
Idag är han dock helt okej nöjd med livet. Vi åt frukost i soffan han och jag, sedan väckte vi Dalton genom att höja volymen på TV'n och efter att ha badat och tittat på Scooby Doo ligger han nu och sover i soffan. Så dösöt kan man väl egentligen inte vara?
Fredagsmiddag
Snålt som fan utav Dalton att inte ge mig plats för grönsaker >:-(
Nejdå. ♥ Snäll gubbe!
Pumpkin
Idag är det min sista dag som fler-hunds-ägare vilket känns vemodigt men istället glädjer vi oss åt min och Caspers pumpa som precis gett oss ett livstecken!
Vårstädning
Klockan tio i sex vaknade vi idag och innan dagis hade vi hunnit gå en promenad med hundarna, dammsugit och torkat golven. Att vara hundvakt ger verkligen en extra morot!
Det bar sedan av till morfar för vårstädning. Vi blev kvar i åtta timmar innan morfar skickade hem oss. På den tiden hade Sigge och Ville hunnit leka en hel del...
Det bar sedan av till morfar för vårstädning. Vi blev kvar i åtta timmar innan morfar skickade hem oss. På den tiden hade Sigge och Ville hunnit leka en hel del...
¨
Vad Basta sysselsatte sig med?
Men även hon fick sig ett ryck då och då
När Casper kommit hem från dagis åt vi glass
Jag har alltid saker att göra...
Har varit med om världens snabbaste morgonkiss idag. De här hundarna är de mest morgontrötta hundarna som existerar, utan tvivel. Efter några timmars trynande gick de dock med på att gå runt sjön. I slutet av promenaden mötte vi Caspers dagis som var ute i skogen, lyckan var total när alla barnen ropade "åååh, vad fiiina hundar!" och bitterheten efter den tidiga morgonen var som bortblåst. Plötsligt var hundarna helt fantastiska! Lite som när vi människor fått i oss våran första kopp kaffe på morgonen faktiskt...
Lyckades inhandla födelsedagspresenter till Cappe också. Ett tiotal paket ligger nu inslagna i Daltons garderob i väntan på 9 april. Hemma hos morfar ligger några extra stora och vad jag tror, efterlängtade, paket och väntar så nu får tiden gärna gå fortare!
Ja, och som grädde på moset hade jag en två timmar lång läkartid idag. Kom hem med fyra enkäter att fylla i. Tristess? Nej, det har jag inte tid för.
Resten av kvällen spenderade vi sedan hos morfar så att hundarna kunde strosa runt i trädgården och Casper kunde kratta runt sin trädkoja.
Dalton fick låna Cappes rosa vantar som Cappe snott av Eleeah. Det tyckte jag var snällt av Casper, även om Dalton såg måttligt knasig ut.
Och ja, jag har upptäckt att jag inte borde hålla så krampaktigt i kameran hela dagarna, antalet bilder blir bara fler och fler...
Och ja, jag har upptäckt att jag inte borde hålla så krampaktigt i kameran hela dagarna, antalet bilder blir bara fler och fler...
Gänget vid Stråken
Vi tog med oss Sigge, Basta och Ville ner till Stråken. Alldeles för tidigt på morgonen sa tanten. Alldeles för tidigt på morgonen sa gubben. Men Ville tyckte det var roligt oavsett! Efter många försök lyckades han liva upp stämningen och fick med sig tant Basta på lite bus. Sigge valde att inviga badsäsongen istället.
Tant Basta fick bullefnatt:
Och sen hittade de varsin pinne.
Nu är de här!
Bilden tog Emma i förmiddags och just nu ligger de likadant här. Jag vill kasta mig över dem och krama om dem, borra in näsan i pälsen på dem och säga att jag älskar dem! ... Men det kan jag inte, för då skulle de vakna. Basta har precis slagit sig till ro, det är första gången hon sover här och hon är jättebesviken på mig för att jag inte delade med mig av mina ballerina-kakor. Nu vill jag att natten ska skynda sig förbi, vi ska gå ner till Stråken imorgon med Annika och Ville. Det får gärna bli morgon - helst nu! Så jag kan väcka hundarna med varsin stor kram och att jag får viska till dem att de förgyller min dag.
Underbara måndag!
Dricker morgonkaffet i väntan på utvecklingssamtal. Fryser om fötterna också.
Betting reminder
Påminn mig den 31 mars när jag vunnit!
Pumba 21
Idun 25
Jonas 27
Jag 31
Nu är det lördagsmyyys...
Hur kommer det sig att man alltid vaknar så tidigt, och framför allt utvilad, när man har världens chans till sovmorgon? Och varför har man alltid så förbannat tråkigt när man är barnledig? Det finns ju tusen saker man tjatar om att man vill göra när man är barnledig, men sen är allt som bortfluget när man väl har chansen.
Så idag bakade vi en äppelpaj.
Och det var ungefär det enda vi gjorde, jag och Dalton. Sen fick vi äntligen tillbaka den fina pojken som varit ute på äventyr med mormor ♥
Ikväll blev lördagsmyset att sitta i köket, äta äppelpaj och rita. Det brukar mest bli tåg men ikväll ritade vi lite annat. På den gula teckningen har Casper ritat en anka, och på den blåa teckningen har Dalton först ritat Casper (längst till vänster) och sedan har Casper ritat Dalton (i mitten) och mig (längst till höger). Jag vet inte varför jag skrev vem som var vem, det framkommer väl väldigt tydligt egentligen?
Förövrigt ska jag göra något som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag ska köpa en HTC-telefon av Anders. Och jag som inte ens förstår min Nokia RM 237...
Förövrigt ska jag göra något som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag ska köpa en HTC-telefon av Anders. Och jag som inte ens förstår min Nokia RM 237...
Det gula huset vid slutet av vägen
Har i en tid varit sugen på att ta fram grillen för visst är det väl dags att inviga grillsäsongen?
Igår var det dags hemma hos Pumba och Idun. Det blev fläskytterfilé, bearnaisessås och min hemmagjorda potatissallad - ska det vara fint så ska det! Efter maten serverades det irish coffee, vildmarkssnaps från jokkmokk och underhållning i youtube-form.
Klockan tio hade jag dock övertalat Dalle att följa med hem och sova. Det är inte alltid så lätt för kroppen att ställa om från småbarnsförälder till "partyprinsessa". Men mina kära vänner står ut med mitt gnäll, de är så fina ♥
Klockan tio hade jag dock övertalat Dalle att följa med hem och sova. Det är inte alltid så lätt för kroppen att ställa om från småbarnsförälder till "partyprinsessa". Men mina kära vänner står ut med mitt gnäll, de är så fina ♥
Vårfint på Sjövik
Så var det dags för hästarna att bli lite vårfina och därför fick både Anton och Shagii klippa sig idag. Hästarna är ibland de enda som kan få en att le. ♥
Höll på att få ett gratis busskort idag igen, men busschauförren hann stanna. Det var först lite sorgligt men egentligen är jag mest glad för att jag fick komma hem.
Vi har invigt bardisken också! Det blev falukorv och coca cola! Casper envisades med att äta senap, trots att han inte gillar senap.
Strax dags för föräldramöte också. Svenssonlivet!
Back again!
Och så var baren tillbaka. Ombyggd. För tredje gången, nu får han väl ta mej fan ge sig?!
Gone with the wind
Bardisken borta :-(
Hemliga ord - till er
Det finns så få människor man berättar allt för och det finns så få tillfällen man får chansen, när man väl vill. När man känner en längtan av att få öppna ett nytt kapitel, har det redan hunnit stängas av någon annan. Just så känner jag nu.
Det var länge sen jag låg vaken om nätterna, i alla fall känns det så. Plötsligt är jag där igen och tankarna bara snurrar och snurrar. Jag sitter skräddare i sängen med täcket över axlarna och tack vare dataskärmens ljus syns alla ärr på benen. Där börjar ett kapitel, strax efter att ärren föddes. Där avslutar jag ett kapitel idag, med att se dem och se tillbaka. När de var nya var de hemliga, hårt inlindande, omplåstrade, ihoptejpade. Det var en dag, inte helt olik idag och jag stod i ridhuset hemma hos EL. Det var första gången av många som jag då inte visste om. Ville jag rida? Nej, jag ville inte rida idag sa jag. Egentligen kände jag hur tejpen lossnade och hur sårskorpornas kanter revs upp mot byxorna. Jag ville rida, men jag tänkte inte avslöja att såren fanns där, att de gjorde ont och att de blödde. Därför säger man att man inte har någon lust.
Det var länge sen jag låg vaken om nätterna, i alla fall känns det så. Plötsligt är jag där igen och tankarna bara snurrar och snurrar. Jag sitter skräddare i sängen med täcket över axlarna och tack vare dataskärmens ljus syns alla ärr på benen. Där börjar ett kapitel, strax efter att ärren föddes. Där avslutar jag ett kapitel idag, med att se dem och se tillbaka. När de var nya var de hemliga, hårt inlindande, omplåstrade, ihoptejpade. Det var en dag, inte helt olik idag och jag stod i ridhuset hemma hos EL. Det var första gången av många som jag då inte visste om. Ville jag rida? Nej, jag ville inte rida idag sa jag. Egentligen kände jag hur tejpen lossnade och hur sårskorpornas kanter revs upp mot byxorna. Jag ville rida, men jag tänkte inte avslöja att såren fanns där, att de gjorde ont och att de blödde. Därför säger man att man inte har någon lust.
En dag blev det vardag att vara hos EL, en vardag som jag inte alltid varit tillräckligt tacksam för, i brist på självrespekt. Det finns så oändligt många gånger som jag bara gått en hel arbetsdag och njutit av att vara där men det finns också så oändligt många dagar då jag tävlat mot mitt självhat. Jag visste att jag behövde övervinna och bevisa mig bättre än de andra stalltjejerna, de andra praktikanterna. Misslyckades jag, ville jag aldrig mer tillbaka. Ingen står ut med en förlorare har jag fått lära mig. I många anseenden är jag en förlorare. Det har jag fått lära mig.
Ibland fick jag frågan igen, vill du rida idag? Under tiden som gått har jag tackat nej ibland, för att nya sårskorpor rivits mot byxorna. Men det vågade jag aldrig erkänna. Ibland har såren funnits i mitt hjärta. Dem erkände jag aldrig heller. Fast jag är nog rätt dålig på att ljuga och hemlighålla...
Många gånger har tårarna runnit medan jag i ridhuset kämpat med att lyckas, och inte har det blivit bättre av att höra EL's hårda ord om hur andra ibland lyckas (eller misslyckas) på hästryggen. Tänk om jag inte duger? Och sen har jag inte vågat vara där på flera dagar, för jag ansåg att jag misslyckades. Med tiden kan jag förstå att EL inte längre känner tillit efter mina sporadiska försök och besök, eller tålamod. Jag förstår henne men ändå gör det så ont.
Jag har inte alltid visat EL den respekt hon förtjänat, trots att jag alltid velat och ansett henne värd det. Mer än värd det. För mig har EL varit en så självklar förebild, men så ouppnåerlig. För mig har EL och hennes EN varit så självklara att jag glömt förklara. Ibland ler jag åt alla hemligheter man burit inom sig som man nästan kräkts av för man varken kunnat eller vetat hur man ska hantera dem, och så möts man plötsligt av EN som ler och säger något sånt där glädjande som bara han kan. Plötsligt fanns oron för hemligheterna inte kvar, av några få ord sagt från en helt fantastisk karl. Vissa dagar bara två ord men som ändå sitter där, som post-it lappar fast limmade på hjärtat. Det han sa de där gångerna fick hemligheterna att dunsta bort, i lyckan och värmen av att någon brydde sig - om mig. För en liten, liten stund fick jag vila mig ifrån allt tvivel om att jag någonsin skulle vara av betydelse. För en liten, liten stund var jag väldigt betydelsefull.
Jag har inte alltid visat EL den respekt hon förtjänat, trots att jag alltid velat och ansett henne värd det. Mer än värd det. För mig har EL varit en så självklar förebild, men så ouppnåerlig. För mig har EL och hennes EN varit så självklara att jag glömt förklara. Ibland ler jag åt alla hemligheter man burit inom sig som man nästan kräkts av för man varken kunnat eller vetat hur man ska hantera dem, och så möts man plötsligt av EN som ler och säger något sånt där glädjande som bara han kan. Plötsligt fanns oron för hemligheterna inte kvar, av några få ord sagt från en helt fantastisk karl. Vissa dagar bara två ord men som ändå sitter där, som post-it lappar fast limmade på hjärtat. Det han sa de där gångerna fick hemligheterna att dunsta bort, i lyckan och värmen av att någon brydde sig - om mig. För en liten, liten stund fick jag vila mig ifrån allt tvivel om att jag någonsin skulle vara av betydelse. För en liten, liten stund var jag väldigt betydelsefull.
Grejen är bara, att när kapitlet tar slut och EN inte längre finns då kommer inte heller fler små post-it lappar fastna på mitt hjärta med budskap om att jag är bra. Kommer ens de gamla sitta kvar? Eller kommer de lossna med tiden?
EL och EN har funnits där när jag som mest tvivlade på att det finns människor att tycka om, och som tyckte om mig. De har varit solskenet när man vaknat varje morgon i ett mörker av sorg. Deras ord och förtroende har varit ett skäl till att ens fortsätta, för så många gånger jag betvivlat min existens går det inte räkna till. De tankarna har aldrig nått mig när jag varit på Sjövik. Från den stunden jag sätter min fot på gårdsplan har EL och EN varit passivt delaktiga till lycka i min värld. Jag undrar om de vet om det?
Vissa dagar har jag luggit på golvet och gråtit över smärta jag inte åsamkat mig själv, och insett att jag måste ropa på hjälp. Det har alltid varit EL jag ropat på, om än så svagt att hon aldrig hört det. För jag ville inte skrämmas. Jag ville inte vara till besvär. Fast mer besvärlig än jag varit, kan man knappast bli.
De där händelserna blev hemligheterna som EN sen trollade bort.
De där händelserna blev hemligheterna som EN sen trollade bort.
Det känns som om dörren är påväg att stängas och orden har tagit slut. Men EL och EN har, varesig jag är välkommen tillbaka eller inte, snott åt sig en enorm plats i mitt hjärta som jag betvivlar någonsin kommer glömmas bort. Det finns liksom inte, det kan omöjligt existera två lika fantastiska människor på denna jord eller ens i vårat universum. De som inte träffat EL och EN har inte sett det vackraste, ljusaste och varmaste av livet.
Ni är - och förblir - två stora fantastiska människor som jag aldrig kan glömma och trots att jag har försökt ikväll, så går det inte med ord förklara allt bra ni skänkt mig ♥
Vill.i.am the rockstar
Har uthärdat en oändligt lång natt som bestod av tankar, sorg och saknad. Halv fyra på morgonen fick jag ro och somnade. Morgonhumöret var därmed ljuvligt.
Vid middagstid efter att Dalton fått i mig frukost (som bestod av kycklinggryta) var det dock dags att bege sig till morfar för att möta upp Annika och Ville på playdate. Alltså den där hunden är det bästa på hela jorden, näst efter Sigge förstås. Eller, eventuellt är det delad första plats. Fast vi har ju Basta också. Åh, dessa byrackor ♥ Hur som helst så lade vi köttbullespår och åt kakor.
Vid middagstid efter att Dalton fått i mig frukost (som bestod av kycklinggryta) var det dock dags att bege sig till morfar för att möta upp Annika och Ville på playdate. Alltså den där hunden är det bästa på hela jorden, näst efter Sigge förstås. Eller, eventuellt är det delad första plats. Fast vi har ju Basta också. Åh, dessa byrackor ♥ Hur som helst så lade vi köttbullespår och åt kakor.
När vi kom hem var Dalton helt underbar och snickrade om bardisken med lite hjälp av supersnickar-Casper. Är så nöjd!
Grävskopa, saft och lek
Det grävs ner kablar ett stenkast ifrån oss, och där stod en bautastor grävskopa. Den var tuff tyckte Casper:
Sedan gick vi ner till grundskolans lekparker för att möta upp mormor. Vi testade alla klätterställningar och lekte brandmän, sparkade boll och bodde i de små husen. Mormor hade med sig kaffe, saft och kakor som vi festade lite på. Det blev två fina timmar ute innan vi bestämde oss för att gå hem till värmen.
Lekparks-turné
Dagens diss går till collegetröjor. Men den får stanna på eftersom vi ska ut på lekparks-turné med fikapaus. Kameran får följa med och solen strålar från en klarblå himmel. Kom igen nu energin. Återfinn dig!
Glamorous life of...
Bara för att man ser tuff ut betyder det inte att allting är så förbannat glamoröst. Just sayin'!
Ärligt talat så går livet ganska mycket i beige just nu. Vi bakade rulltårta, men misslyckades och sedan åt vi spenatpizza till middag. Blev besviken på pizzan, särskilt efter att Dalton läste högt från kartongen om hur mycket kalorier och kolhydrater den bestod av. Hade hellre levt i ovisshet faktiskt.
Ärligt talat så går livet ganska mycket i beige just nu. Vi bakade rulltårta, men misslyckades och sedan åt vi spenatpizza till middag. Blev besviken på pizzan, särskilt efter att Dalton läste högt från kartongen om hur mycket kalorier och kolhydrater den bestod av. Hade hellre levt i ovisshet faktiskt.
Föräldrachock.
Har fördrivit dagen med att förfasa mig över föräldrar.
Jag förstår inte varför man döper sina barn till porrstjärns-liknande namn. Det är en så stor skillnad på att döpa barnet till något som är unikt och vackert, eller att döpa barnet till något som är unikt och mest bisarrt. Jag förstår att deras tanke är att namnet ska vara unikt och vackert, men det blir inte det. It's just to much.
Föräldrar kan idag även konsten med att chockera, och konsten med att få folk att läsa deras bloggar. Personligen skulle jag aldrig välja att skriva på bloggen om att jag lämnar bort min son för att supa tills jag kräks, eller för att jag ska kunna knulla på vardagsrumsgolvet.
Jag och Dalle är överens om att vi hellre är hemlighetsfulla och tråkiga, faktiskt.
Jag förstår inte varför man döper sina barn till porrstjärns-liknande namn. Det är en så stor skillnad på att döpa barnet till något som är unikt och vackert, eller att döpa barnet till något som är unikt och mest bisarrt. Jag förstår att deras tanke är att namnet ska vara unikt och vackert, men det blir inte det. It's just to much.
Föräldrar kan idag även konsten med att chockera, och konsten med att få folk att läsa deras bloggar. Personligen skulle jag aldrig välja att skriva på bloggen om att jag lämnar bort min son för att supa tills jag kräks, eller för att jag ska kunna knulla på vardagsrumsgolvet.
Jag och Dalle är överens om att vi hellre är hemlighetsfulla och tråkiga, faktiskt.
Något annat som är tråkigt är att min fina chef inte hört av sig under veckan. Jag börjar fundera på om hon är trött och irriterad på mitt gnäll? Har insett att det nog är dags att fråga...
Imorgon måste jag ta mig i kragen och baka rulltårta för att... Det behövs.
Teckenspråk
Min fina vän Emma är en guldklimp. Hon är toppen att prata med och ställa frågor till. Emma förstår mina tankar när andra tycker att de mest är virrvarr. Emma har alltid så bra svar och tycker inte att mina tankegångar är dumma.
Casper har blivit remitterad till audionom och logoped för att han ska få ett bättre tal, men jag har ställt mig mycket tveksam till att det skulle vara lösningen för en inte så pratglad kille som inte hunnit fylla tre år. Att då få prata med en så trygg vän som varit i samma situation, bolla lite tankar och få lite tips, gör att man med rakare rygg kan säga vad man tycker och tänker. Att man enklare kan välja den väg man från början faktiskt ville gå men inte vågade.
Casper har blivit remitterad till audionom och logoped för att han ska få ett bättre tal, men jag har ställt mig mycket tveksam till att det skulle vara lösningen för en inte så pratglad kille som inte hunnit fylla tre år. Att då få prata med en så trygg vän som varit i samma situation, bolla lite tankar och få lite tips, gör att man med rakare rygg kan säga vad man tycker och tänker. Att man enklare kan välja den väg man från början faktiskt ville gå men inte vågade.
Därför diskuterade vi detta med dagispersonalen idag och vi beslöt oss för att de ska använda teckenspråk som stöd för honom på dagis. Därför sitter vi nu hemma och går igenom de tecken han har svårare för, som exempelvis gul och orange som är svåra tecken jämfört med blå och röd.
Därmed avvaktar vi också med att kontakta logoped, i alla fall ett par månader. Det känns mycket bättre nu!
♥ Älskar dig grabben!
Bilder på Sigge från hundträffen.
Är absolut inte partisk.
Hundträff
Eftersom min fina (läs, finaste) vän Emma hittills bjudit på en helg full av äventyr så fortsatte hon i den andan. Vi packade in oss i bilen tillsammans med hundarna och drog därför på hundträff.
Det var en del ansikten man sett förut, på bild och det var riktigt trevlig stämning framför allt mellan alla hundar.
Det är Paula som tagit de fina bilderna under dagen.
Det är Paula som tagit de fina bilderna under dagen.
Först ut har vi Irie, som Casper och Sigge förälskade sig i.
(Okej, och jag också...)
Lillskiten Opie. Villes brorsa.
Mamma Vera.
Världens finaste Basta Pasta ♥
Samt Sigges mardrömsscenario.
Två pilska, grymt snygga brudar som har lerbrottning och han fick inte lägga sig i...
Kita och Irie.
Två pilska, grymt snygga brudar som har lerbrottning och han fick inte lägga sig i...
Kita och Irie.
Tattoo Meltdown
Yes, we was there. Beskådade våra svenska favoriter ifrån Unikum, Gamla Skolan och No Fear Tattoo. Trots mycket folk och mycket trängsel måste jag erkänna att min son är förjävla duktig som inte försvann i mängden. Även om mammas blodsocker ibland går i botten och hon blir lite grinig, så är du bäst ponken, glöm inte det ♥.
Hann även innan vi klev in på mässan träffa en gammal klasskompis från Rock City Hultsfred. Tänk att man kan känna såna band till någon som man bara hunnit träffa en enda gång sen vi slutade gymnasiet. Det är fan fint! Och tänk vad många som känner igen en fastän man inte kan minnas att man någonsin träffat dem. Och tvärtom. Man minns dem men inte varifrån. Ja det var en fin dag i tatueringskonstens ära!
Bihåleinflammation också.
Bihåleinflammation. Alltså nu måste det väl ändå ha ett slut? Den här årstiden är förjävlig när man har barn på förskola, man är alltid sjuk. Varannan vecka är man sjuk och varannan vecka är man hemma för VAB.
Där emellan är man också sjuk.
Men det har vi inte tid för! Vi ska ju till Göteborg, och Kungsbacka, och till Trollhättan!
Vårkänslor is no more
Vaknade till ljudet av regndroppar mot fönstret. Bevisligen hade man glömt att när det blir plusgrader och snöflingorna inte längre dalar ner från himlen så studsar det små hårda förbannade regndroppar istället. Vårkänslorna var ett faktum.
Inte.
Inte.
Nu har jag städat, skurat, dammtorkat och dammsugit husets två sovrum. Sitter och trycker på soffans divandel eftersom resterande kuddar ligger i tvättmaskinen för tillfället och centrifugeras. Snart rent och fint.
