Hemliga ord - till er
Det finns så få människor man berättar allt för och det finns så få tillfällen man får chansen, när man väl vill. När man känner en längtan av att få öppna ett nytt kapitel, har det redan hunnit stängas av någon annan. Just så känner jag nu.
Det var länge sen jag låg vaken om nätterna, i alla fall känns det så. Plötsligt är jag där igen och tankarna bara snurrar och snurrar. Jag sitter skräddare i sängen med täcket över axlarna och tack vare dataskärmens ljus syns alla ärr på benen. Där börjar ett kapitel, strax efter att ärren föddes. Där avslutar jag ett kapitel idag, med att se dem och se tillbaka. När de var nya var de hemliga, hårt inlindande, omplåstrade, ihoptejpade. Det var en dag, inte helt olik idag och jag stod i ridhuset hemma hos EL. Det var första gången av många som jag då inte visste om. Ville jag rida? Nej, jag ville inte rida idag sa jag. Egentligen kände jag hur tejpen lossnade och hur sårskorpornas kanter revs upp mot byxorna. Jag ville rida, men jag tänkte inte avslöja att såren fanns där, att de gjorde ont och att de blödde. Därför säger man att man inte har någon lust.
Det var länge sen jag låg vaken om nätterna, i alla fall känns det så. Plötsligt är jag där igen och tankarna bara snurrar och snurrar. Jag sitter skräddare i sängen med täcket över axlarna och tack vare dataskärmens ljus syns alla ärr på benen. Där börjar ett kapitel, strax efter att ärren föddes. Där avslutar jag ett kapitel idag, med att se dem och se tillbaka. När de var nya var de hemliga, hårt inlindande, omplåstrade, ihoptejpade. Det var en dag, inte helt olik idag och jag stod i ridhuset hemma hos EL. Det var första gången av många som jag då inte visste om. Ville jag rida? Nej, jag ville inte rida idag sa jag. Egentligen kände jag hur tejpen lossnade och hur sårskorpornas kanter revs upp mot byxorna. Jag ville rida, men jag tänkte inte avslöja att såren fanns där, att de gjorde ont och att de blödde. Därför säger man att man inte har någon lust.
En dag blev det vardag att vara hos EL, en vardag som jag inte alltid varit tillräckligt tacksam för, i brist på självrespekt. Det finns så oändligt många gånger som jag bara gått en hel arbetsdag och njutit av att vara där men det finns också så oändligt många dagar då jag tävlat mot mitt självhat. Jag visste att jag behövde övervinna och bevisa mig bättre än de andra stalltjejerna, de andra praktikanterna. Misslyckades jag, ville jag aldrig mer tillbaka. Ingen står ut med en förlorare har jag fått lära mig. I många anseenden är jag en förlorare. Det har jag fått lära mig.
Ibland fick jag frågan igen, vill du rida idag? Under tiden som gått har jag tackat nej ibland, för att nya sårskorpor rivits mot byxorna. Men det vågade jag aldrig erkänna. Ibland har såren funnits i mitt hjärta. Dem erkände jag aldrig heller. Fast jag är nog rätt dålig på att ljuga och hemlighålla...
Många gånger har tårarna runnit medan jag i ridhuset kämpat med att lyckas, och inte har det blivit bättre av att höra EL's hårda ord om hur andra ibland lyckas (eller misslyckas) på hästryggen. Tänk om jag inte duger? Och sen har jag inte vågat vara där på flera dagar, för jag ansåg att jag misslyckades. Med tiden kan jag förstå att EL inte längre känner tillit efter mina sporadiska försök och besök, eller tålamod. Jag förstår henne men ändå gör det så ont.
Jag har inte alltid visat EL den respekt hon förtjänat, trots att jag alltid velat och ansett henne värd det. Mer än värd det. För mig har EL varit en så självklar förebild, men så ouppnåerlig. För mig har EL och hennes EN varit så självklara att jag glömt förklara. Ibland ler jag åt alla hemligheter man burit inom sig som man nästan kräkts av för man varken kunnat eller vetat hur man ska hantera dem, och så möts man plötsligt av EN som ler och säger något sånt där glädjande som bara han kan. Plötsligt fanns oron för hemligheterna inte kvar, av några få ord sagt från en helt fantastisk karl. Vissa dagar bara två ord men som ändå sitter där, som post-it lappar fast limmade på hjärtat. Det han sa de där gångerna fick hemligheterna att dunsta bort, i lyckan och värmen av att någon brydde sig - om mig. För en liten, liten stund fick jag vila mig ifrån allt tvivel om att jag någonsin skulle vara av betydelse. För en liten, liten stund var jag väldigt betydelsefull.
Jag har inte alltid visat EL den respekt hon förtjänat, trots att jag alltid velat och ansett henne värd det. Mer än värd det. För mig har EL varit en så självklar förebild, men så ouppnåerlig. För mig har EL och hennes EN varit så självklara att jag glömt förklara. Ibland ler jag åt alla hemligheter man burit inom sig som man nästan kräkts av för man varken kunnat eller vetat hur man ska hantera dem, och så möts man plötsligt av EN som ler och säger något sånt där glädjande som bara han kan. Plötsligt fanns oron för hemligheterna inte kvar, av några få ord sagt från en helt fantastisk karl. Vissa dagar bara två ord men som ändå sitter där, som post-it lappar fast limmade på hjärtat. Det han sa de där gångerna fick hemligheterna att dunsta bort, i lyckan och värmen av att någon brydde sig - om mig. För en liten, liten stund fick jag vila mig ifrån allt tvivel om att jag någonsin skulle vara av betydelse. För en liten, liten stund var jag väldigt betydelsefull.
Grejen är bara, att när kapitlet tar slut och EN inte längre finns då kommer inte heller fler små post-it lappar fastna på mitt hjärta med budskap om att jag är bra. Kommer ens de gamla sitta kvar? Eller kommer de lossna med tiden?
EL och EN har funnits där när jag som mest tvivlade på att det finns människor att tycka om, och som tyckte om mig. De har varit solskenet när man vaknat varje morgon i ett mörker av sorg. Deras ord och förtroende har varit ett skäl till att ens fortsätta, för så många gånger jag betvivlat min existens går det inte räkna till. De tankarna har aldrig nått mig när jag varit på Sjövik. Från den stunden jag sätter min fot på gårdsplan har EL och EN varit passivt delaktiga till lycka i min värld. Jag undrar om de vet om det?
Vissa dagar har jag luggit på golvet och gråtit över smärta jag inte åsamkat mig själv, och insett att jag måste ropa på hjälp. Det har alltid varit EL jag ropat på, om än så svagt att hon aldrig hört det. För jag ville inte skrämmas. Jag ville inte vara till besvär. Fast mer besvärlig än jag varit, kan man knappast bli.
De där händelserna blev hemligheterna som EN sen trollade bort.
De där händelserna blev hemligheterna som EN sen trollade bort.
Det känns som om dörren är påväg att stängas och orden har tagit slut. Men EL och EN har, varesig jag är välkommen tillbaka eller inte, snott åt sig en enorm plats i mitt hjärta som jag betvivlar någonsin kommer glömmas bort. Det finns liksom inte, det kan omöjligt existera två lika fantastiska människor på denna jord eller ens i vårat universum. De som inte träffat EL och EN har inte sett det vackraste, ljusaste och varmaste av livet.
Ni är - och förblir - två stora fantastiska människor som jag aldrig kan glömma och trots att jag har försökt ikväll, så går det inte med ord förklara allt bra ni skänkt mig ♥
Kommentarer
Trackback
