cookiecrumbs

Vet ni hur det känns när föräldrar ringer till chefen för att berätta hur kul deras barn har haft och hur nöjda de själva är över de aktiviteter vi anordnar och som jag håller i? Om ni inte vet det, ska jag berätta det för er. Man blir otroligt lycklig! Man blir så glad att man inte tror att man kan bli mer glad just då! Och att få så fint beröm efter bara två gånger dessutom?! Jag sträcker på ryggen vill jag lova!

Igår hade vi voltige, som innehöll bland annat grundsits i alla gångarter, knästående i några gångarter och dessutom vågade två av dem stå upp stillastående i halt och i skritt! Modigt, tycker jag!

De var avslutningsvis överens om att de ville göra om det, så minst ett tillfälle till får det bli med voltige. Nästa gång ska vi lära oss att fläta, knoppa och bandagera. Det var de också överens om att de ville lära sig, och det håller jag med om. Att knoppa är kul!

 

 

Anna tog med sig kamera och fotografera hästarna på jobbet häromdagen så jag ville bara dela med mig av min fina kille Rocky ↑

Och den nya, Sara ↓

Har så jädra ont i magen idag. Det liksom kommer och går. När det når sin topp har jag så ont att jag måste stanna upp en stund. Sen försvinner det ibland så länge att jag glömmer bort att det kommer göra ont igen. Lite som att föda barn faktiskt, fast i magsäcken.

Trots det lyckades vi ta oss ut i skogen i alla fall! Så mysigt, fast hästarna blev trötta. Anna och Emma också. (Förlåt brudar, jag ska försöka att inte köra så hårt med er i forsättningen). Rocky är så jäkla bra, han gör det hela lite mer värt faktiskt. Idag har vi lyft och kratsat alla fyra hovarna (första gången!) och dessutom gått förbi stora, läskiga stenar, tre skällande hundar, två bilar och en stillastående grävskopa. Trots att han är så omusklad försöker han hitta formen och är så tillmötesgående när jag ber honom om något. Ja, han gör som sagt allting lite lättare.

 

Mitt jobb är helt okej, faktiskt. Tur att Anna finns!

Idag debuterade jag och Rocky. Han är en fantastisk liten ponny, speciell, men fantastisk. Det krävs förstås lite kondition, lite muskulatur och en hel del lösgöranden innan han är perfekt, men dit ska vi väl ta oss.

På onsdag ska vi ut i skogen en sväng, mer spännande än så kan det väl knappast bli? 

 

Och så var världens tråkigaste inlägg slut eftersom Tina tvingar upp mig extremt tidigt imorgon bitti för en ridtur på Balletnika. 

Den sista tiden har jag gnällt ganska mycket om huruvida jag är på rätt plats eller inte. Det är inte så att jag inte gillar mitt jobb, mitt jobb är oförskämt bra, det är bara att det känns väldigt tungt att inte vara där man trodde att man skulle vara. Att man skaffat sig en framtidsvision och hållt fast vid den bilden i flera år och plötsligt, när man precis ska över mållinjen, rycks allt ifrån en. Och så får man börja om. Det är frustrerande. Det är egentligen den känslan som jag gnäller på.

Idag, när det är en dag jag inte ska jobba, blir jag istället så fruktansvärt rastlös. Det var det ingen som förvarnade mig om!? Plötsligt vill jag jobba. Fastän den där känslan jag precis nämnde finns där. Hur går det ihop?

 

Försöker få klart de där tusen sakerna jag borde få gjort.
Städa, tvätta, diska, sy ihop Edwards sele (men såklart glömde jag köpa sytråden som jag gick till affären för att köpa), bädda sängar, hänga upp tvätten, förbereda maten... Det där jag borde göra.
Jag har bara hunnit pyssla med djuren. Satt ute hos Quirella en stund och bara tittade på henne. Oreo satt i soffan och tittade han också. 
Sen cyklade Casper och jag ner till dagis och så handlade jag på vägen hem. Tänkte att när jag ändå har tid såhär en vanlig vardag kan jag lika gärna göra något extra gott till middag också. Det får bli Flygande Jakob. Jag tror vi är överens om att det är gott allihopa.

Skall i alla fall avrunda datanördigheten med att betala räkningar, och komma ihåg att posta några brev när jag ska ner för att hämta Casperson på dagis. Rastlös, som sagt...

Fortfarande känner jag att jag är på en plats där jag inte helhjärtat vill vara, och det gör mig frustrerad. Men så finns Rocky där. En liten tinker-pojke som är rädd för allting, men som tydligen litar på mig och som har stulit mitt hjärta. Totalt! Han gör mina dagar lite lättare. Man får känna att man gör lite skillnad, att man gör något till det bättre och att lyckas är lycka!

Har hunnit börja på Edwards sele. Han kommer bli fin i den! Gul hund klär i ljusblått och vita prickar.
En annan som fick bli fin ikväll var Oreo. Han fick sina klor klippta. Gjorde det helt själv medan Dalton läste kvällssaga för Casper. De läste om en kanin som skulle gräva sig en grop att bo i. Oreo behöver inte gräva sig en grop nu när han flyttat in i den fina buren i Caspers rum. Jag tror att han idag har bestämt sig för att den är rätt okej. 

 

 

Egentligen kan jag tycka att bilder på fötter är ganska osmakliga, i alla fall om man är tjugo plus och lägger upp bilderna i en blogg. Undantag är givetvis de där härliga sommarbilderna från när man sitter på bryggan och plaskar med fötterna...

 

Min fot får också vara ett undantag idag! Trodde aldrig att jag skulle lägga upp en bild på mina fötter, men jag kan inte sluta fnissa åt min stackars fot som fick agera underlag när en av hästarna skulle dansa. Det gör så satans ont och jag haltar fram som ett troll. Dessutom är jag dålig på att hantera smärta, antingen fnissar jag eller så gnäller jag. I det här fallet kan jag inte sluta fnissa. Och nagellacket matchar ju!