cookiecrumbs

Den sista tiden har jag gnällt ganska mycket om huruvida jag är på rätt plats eller inte. Det är inte så att jag inte gillar mitt jobb, mitt jobb är oförskämt bra, det är bara att det känns väldigt tungt att inte vara där man trodde att man skulle vara. Att man skaffat sig en framtidsvision och hållt fast vid den bilden i flera år och plötsligt, när man precis ska över mållinjen, rycks allt ifrån en. Och så får man börja om. Det är frustrerande. Det är egentligen den känslan som jag gnäller på.

Idag, när det är en dag jag inte ska jobba, blir jag istället så fruktansvärt rastlös. Det var det ingen som förvarnade mig om!? Plötsligt vill jag jobba. Fastän den där känslan jag precis nämnde finns där. Hur går det ihop?

 

Försöker få klart de där tusen sakerna jag borde få gjort.
Städa, tvätta, diska, sy ihop Edwards sele (men såklart glömde jag köpa sytråden som jag gick till affären för att köpa), bädda sängar, hänga upp tvätten, förbereda maten... Det där jag borde göra.
Jag har bara hunnit pyssla med djuren. Satt ute hos Quirella en stund och bara tittade på henne. Oreo satt i soffan och tittade han också. 
Sen cyklade Casper och jag ner till dagis och så handlade jag på vägen hem. Tänkte att när jag ändå har tid såhär en vanlig vardag kan jag lika gärna göra något extra gott till middag också. Det får bli Flygande Jakob. Jag tror vi är överens om att det är gott allihopa.

Skall i alla fall avrunda datanördigheten med att betala räkningar, och komma ihåg att posta några brev när jag ska ner för att hämta Casperson på dagis. Rastlös, som sagt...