cookiecrumbs

Det är ju ganska självklart att om man vill något väldigt, väldigt mycket så blir man lätt lite rastlös när man står och trampar vatten under tiden man tar sig dit. Det blir liksom lite konstpauser på vägen, på gott och ont, oftast ofrivilligt. Där står jag nu, trampar så in i helvete med vatten och blir tokfrustrerad över att tiden går alldeles för sakta. Vill ha förändring nu. 

 

Imorgon gör jag och Miriam staden efter jobbet, Charlies har ju rea! Skulle aldrig stå ut med mitt liv utan Miriam, de tankarna slår mig ganska ofta. Max måste vi hinna med också i vanlig ordning, såklart... Nä, jag borde krypa ner under täcket och ladda inför arbetsveckans näst sista dag. Dessutom går ju tiden lite fortare då.