cookiecrumbs

Förstår inte varför vi ska behöva försvara oss. Ingen av oss har mig veterligen gjort något med ont uppsåt. 

Så komiskt egentligen. I lördags låg vi just och pratade om det här, jag sa att det inte fanns något att försvara sig emot...

Ikväll är det jag som känner att jag måste ta chansen att försvara mig. Jag har aldrig hymlat med det där, det visste du. Mitt intresse fanns där, det var ingen direkt hemlighet. Har försökt, och försöker fortfarande, att inte ta det hela för givet. Försöker att inte tala om det vitt och brett (men det är svårt när det är det enda man tänker på). Men det var fortfarande ingen hemlighet. Så hur kan du vrida det till att jag försökte med något du visste att jag inte var intresserad utav? Jag hade bara en sak i tankarna, men du och jag hade inte samma uppfattning om vad det var. 
Det fanns bara en prioritering. Får man ett gensvar tar man chansen. Jag tog chansen, blir du förvånad? Det hade du också gjort om du kände som jag. Hade du sett det jag ser hade du gjort precis som jag, ingen tvekan om saken. 
Alla suktar vi över någonting. Jag kunde nudda det där, så jag tog chansen. Blir du förvånad?
Jag ber om ursäkt för att jag trampar folk på tårna, har till och med bett om ursäkt till folk personligen för det här. Men att trampa dem på tårna är inget jag gör för att bräcka någon, inte av ren elakhet. Tror inte du tog reda på det innan du sa till andra människor att jag gjort fel. 

En dag kommer det här inte existera längre. När som helst är jag inte längre uppe bland molnen, jag har redan ångest för den dagen. Det känns redan nu jävligt tungt, jag hatar att misslyckas. Så låt mig ha den ångesten ifred istället för att riva och slita i mig redan nu.