cookiecrumbs

Jag vill bara ha någon. Som inte är rädd för mörkret, inte är rädd för att höra om mörkret, även när det inte syns. Någon som kan tänka sig att stryka mig över håret och säga att det inte är någon fara längre. Jag efterlyser den som kan det. 

Ibland saknar jag det självdestruktiva livet. Att aldrig behöva bry sig, alltid ge fan i allt. Aldrig behöva tygla tankarna eller känslorna och bara låta impulserna styra. Aldrig behöva tänka på hur man andas, aldrig behöva stanna upp och andas djupt. När man väl andades så hyperventilerade man, men oftast andades man inte alls. Man lade åtminstone inte något engagemang i det. Jag vet inte om man existerade, men man stod där då, utan att spekulera i det. Jag saknar inte hur jag behandlade mig själv, eller vad jag egentligen gjorde, jag saknar bara att inte i varje sekund kämpa. 
När jag egentligen inte vet hur man är frisk, kan jag ju inte sakna att vara just det. Därför saknar jag livet när jag inte kämpade konstant. När man bara lät det hända, när man inte höll taget. Jag brukar inte tänka på det här, men just nu har ändå några minnen som jag verkligen trodde var totalt bortglömda smugit sig fram. Främst från en stad jag spenderat mycket tid i det sista. Nu kommer jag ihåg varför jag slutade åka dit.
Jag minns hur jag sprang av skräck, hur jag åkte dit efter överdoser och hur jag trodde att folk jag mötte i matbutiken såg det jag gjort (hur arg jag blev över det när jag mötte deras blickar och hur jag bröt ihop när jag kom ut för jag inbillade mig att de avskydde mig). Hur många tårar jag i panik och ångest gråtit ut och torkat av mot zebrafiltar, hur mycket sprit jag hällt i mig för att bedöva smärtan. Men också allt té som värmde mig när ångestvindarna fick mig att skaka av köld. 

Så var jag där igen, fem år senare...

Kaoset. Det där bitterljuva kaoset som omslöt mig, att aldrig behöva vara rädd för att tappa något - för jag höll ingenting. Inte bry sig, för jag hade ingen att rå om - inte ens mig själv.

Men samtidigt saknar jag det inte. Jag saknar inte att fly från någon som vill göra mig illa i sitt rus. Och jag saknar inte att dämpa allt. För oavsett hur mycket ångest som klöser och biter i mig idag, så är det beviset på att jag känner, att jag lever och att jag är en människa. Inte bara ett hevete, inte bara trasig. Lite trasig är jag, men inte helt förstörd. Även om det är jobbigt att andas, att anstränga sig och behöva leva så gör jag det. Idag. I nuet. Precis som jag ville då, idag gör jag det. Jag existerar, inte bara i en symbios utan i en verklighet där jag är delaktig och kan göra val varje dag, varje timma, varje minut, vilket är en frihet. Mycket mer än jag hade kunnat ana för ett par år sedan när jag bara var ett vrak och inte trodde att jag hade någon framtid. När jag trodde mig veta att jag inte hade någonting.
Idag tänker jag att jag har en morgondag. Vet att jag har en morgondag.

Jag lider inte av att vara sjuk. Jag lever med det.