Ångest.
Ångest. Jag har så mycket ångest inom mig som skulle behöva komma ut. Men den stannar, envist, trots att jag inte vill. Hade verkligen behövt sätta mig ner och bara gråta i timmar och åter timmar. Ventilera alla känslor, kippa efter luft så jag påminns om dess innebörd. Tills jag är helt tom på sorg och kan resa mig upp, gå vidare och fylla på med ny sorg.
Hela livet går ut på att komma över och acceptera allt det där som är svårt påminde Nicole mig om häromdagen när vi satt ute på trappen och rökte. Men blir det lättare sen? Hur kommer man över minnen? Varför blir alla positiva minnen och förknippelser så lätt sorgliga? För att man inte är kvar där då det var så bra? Förändras det med tiden sen igen? Kan man gå förbi gatuskyltarna och krogarna och alla de där "smultronställena" snart igen, och le åt det? Kan man lyssna på musiken igen och sjunga med? Det känns i stunden så oändligt långt borta. Allt det där som en gång fanns. Höll man det för hårt eller lät man det rinna mellan fingrarna?
Ibland tar någon ens hjärta och formar det till något man inte känner igen, och ju mer man känner till hoppet om det, desto mer tvivlar man.
Hela livet går ut på att komma över och acceptera allt det där som är svårt påminde Nicole mig om häromdagen när vi satt ute på trappen och rökte. Men blir det lättare sen? Hur kommer man över minnen? Varför blir alla positiva minnen och förknippelser så lätt sorgliga? För att man inte är kvar där då det var så bra? Förändras det med tiden sen igen? Kan man gå förbi gatuskyltarna och krogarna och alla de där "smultronställena" snart igen, och le åt det? Kan man lyssna på musiken igen och sjunga med? Det känns i stunden så oändligt långt borta. Allt det där som en gång fanns. Höll man det för hårt eller lät man det rinna mellan fingrarna?
Ibland tar någon ens hjärta och formar det till något man inte känner igen, och ju mer man känner till hoppet om det, desto mer tvivlar man.
Kommentarer
Trackback
