cookiecrumbs

Det är sällan jag lättar hjärtat men just nu måste jag andas ut, nu måste jag låta oron i magen släppa om så bara för en stund. Jag orkar inte mer. Jag vill gå och handla utan att bli behandlad illa för att vi råkar handla i samma affär, kunna gå genom gångtunneln hem utan att se texter och hot med pilar mot vårat hem, gå upp för trapporna utan att titta genom fingrarna för att slippa se om ni krossat någon ruta. I snart ett halvår har har det varit såhär, tröttnar ni aldrig? Tröttnar ni aldrig på att behandla någon så illa, som inte ens försvarar sig eller ger minsta antydan till att vilja bråka tillbaka? Jag avskyr det ni gör men jag vänder er hellre ryggen och tystheten till än att vara barnslig, sprida rykten, knuffas och hota som ni gör.