cookiecrumbs

Ska på arbetsintervju nästa vecka, känns bra att man är eftertraktad för det lilla man kan. Samtidigt är jag fortfarande väldigt ledsen för att jag inte är där jag vill vara. Trodde att jag kommit över det sistnämnda, men det hade jag inte. Jag blir fortfarande lika ledsen när någon pratar om det, eller jag på annat sätt blir påmind om det.

 

Under dagen gjorde jag i alla fall en god gärning. Jag mötte en gammal lärare i affären. Vi hälsade på varandra och gick vidare. Men andra gången vi gick in i varandra insåg jag att jag borde tacka henne för att hon varit en bra lärare. Så jag gjorde det.

För jag var ingen mönsterelev direkt, men ändå var det så många lärare, rektorer och annan personal som engagerade sig. Jag kommer ofta på mig själv med att vara tacksam över det personer har delat med sig utav, varesig det varit deras yrke eller inte. Men att man sällan får en chans att berätta det för dem, och tacka dem för det de gjort. 

En som gjort ett fint avtryck var Micke, rektor i Hultsfred. Han fick ett mejl från mig för några kvällar sedan och jag fick tillbaka:

"Du skulle bara veta vad det glädjer mig att vi någonstans i det kaos som faktiskt omgav oss ändå lyckades nå så långt att du tänker på oss. 

Jag var orolig, det vet du, men jag är det inte längre. Du har en värme och ett sätt som jag är övertygad kommer föra dig uppåt, framåt i livet. Ta vara på den. Och om det är något jag ber dig tänka på så är det helt enkelt att vara dig själv, gå på magkänslan utan att såra andra i din omgivning. Med det kommer man långt i livet. 

Jag ser dina inlägg här på FB och tänker varje gång på den lilla tjej du var där på skolan. Jag är faktiskt stolt över dig, den du är idag."

 

 

För övrigt trampade jag i en kräkpöl på vägen hem...