cookiecrumbs

Jag är arg samtidigt som jag är besviken samtidigt som jag känner mig dum för att jag är arg. Samtidigt som jag förstår att man har krav, eller motkrav. För det första, jag försöker bevisa att jag lyckas och att jag är värd det här men det känns inte som om det når fram. För det andra, jag får ju så mycket av henne, jag förstår att hon vill ha något tillbaka. Men man kan inte sätta så stora krav. Det måste vara krav jag kan leva upp till utan att som nu behöva känna prestationsångest för att jag inte kan. När jag dessutom inte kan för att jag inte kan utan för att jag inte kan för att jag inte får lov, som i detta fall av myndigheter. I det här specifika fallet ett läkarintyg av en specialistkompetent läkare med god kunskap inom området - alltså en person jag inte har någon aning om vem det kan vara eftersom jag inte har eller har haft någon kontakt med en sådan person. Inte heller någon behandlande läkare.
Det här kan ta väldigt lång tid och under den tiden lär hon hitta en helt annan lösning som gör att allt mitt arbete varit helt i onödan. 
Ja, och för att göra den historian kort är jag därför arg. Det är inte ofta jag är arg på henne, kan bara minnas två tidigare fall av ilska på våra tio år av vänskap men just nu är jag arg, och ledsen, sårad, besviken, frustrerad... Listan kan göras lång... 

Men innerst inne, älskar jag henne. Hon är som en tredje syster för mig och utan henne vet jag inte vad jag varit idag. Inte samma människa som den hon hjälpt mig att bli. Hon har förgyllt mitt liv i alla tusentals dagar vi känt varandra och jag kan inte se mig själv utan henne. Jag är inte hel utan henne. 
Och hon är den enda som fått mig ångra saker, att jag gjort saker så jag nästan förlorat henne. Varje dag som jag möter små flickor på jobbet med stora drömmar, tänker jag på henne. För hon lyckades och jag ser upp till henne och jag är så stolt som får stå vid hennes sida. Eller snett bakom. Eller väldigt långt bakom, som jag känner att jag gör nu.

Jag är fortfarande lite arg. Och besviken.