En typisk lördag, en helt vanlig tråkig lördag.
Ibland känns inte livet så spännande. Som när man ätit ostmackor till frukost, tittat på lättsmälta barnprogram samtidigt som morgonkaffet kallnar i koppen, storhandlat på ica supermarket, ätit pannkakor med jordgubbssylt på, tittat på Pagemaster med Casper, stickat på ett par beigefärgade raggsockor, rastat hunden, spelat Wii, ätit jordnötsringar och druckit sockerdricka, läst en godnattsaga och rastat hunden igen så hinner den bittra sanningen ifatt en när man slått sig ner i soffan för sista gången den dagen. Man ser måhända wild and crazy ut, men livet är inte alltid så glamouröst och rockigt som man önskar.
Men, så är det någon bredvid som säger att man är snygg, trots att man precis tvättat sminket ur ansiktet och trots att man lider av sömnbrist och trots att påsarna under ögonen är ett faktum. Någon bredvid som går upp och gör koffeinfritt kaffe och någon bredvid som lägger armen runt en. Någon som man kan luta sig mot och dricka koffeinfritt kaffe med klockan nio på kvällen när National Treasure går på TV. Någon att skratta och pussas med. Någon att värma sig hos och någon att vara arg på. Livet är ju faktiskt helt fantastiskt, när jag fyller min vardag med vardagliga saker med en karl och ett barn. Och den pruttande hunden.
Och så är jag inte sjuk på riktigt, det är man inte om man säger att livet är fantastiskt. Jag bara låtsas för att det skulle vara coolt. Eller är det kanske så att jag själv valt att inte ge upp? Att jag själv tar aktiva beslut att den här dagen ska också få passera, liksom nästa dag, nästa vecka, nästa månad. Man kommer långt om man bara skulle vilja, och jag är envis som en åsna.
Men, så är det någon bredvid som säger att man är snygg, trots att man precis tvättat sminket ur ansiktet och trots att man lider av sömnbrist och trots att påsarna under ögonen är ett faktum. Någon bredvid som går upp och gör koffeinfritt kaffe och någon bredvid som lägger armen runt en. Någon som man kan luta sig mot och dricka koffeinfritt kaffe med klockan nio på kvällen när National Treasure går på TV. Någon att skratta och pussas med. Någon att värma sig hos och någon att vara arg på. Livet är ju faktiskt helt fantastiskt, när jag fyller min vardag med vardagliga saker med en karl och ett barn. Och den pruttande hunden.
Och så är jag inte sjuk på riktigt, det är man inte om man säger att livet är fantastiskt. Jag bara låtsas för att det skulle vara coolt. Eller är det kanske så att jag själv valt att inte ge upp? Att jag själv tar aktiva beslut att den här dagen ska också få passera, liksom nästa dag, nästa vecka, nästa månad. Man kommer långt om man bara skulle vilja, och jag är envis som en åsna.
Kommentarer
Trackback
