cookiecrumbs

Sedan blev vi stentuffa. Inte lite tuffa, utan tuffast i stan med tuppkammar och nitar och sedan dess har jag inte ångrat en enda sekund av alla de timmar, månader och år som har gått. Han är så jäkla fin och bra den här grabben, och vi har supit, kräkts, kramats, gråtit, slagits, skrikit oss hesa och dansat. Vi har kört bilar i diken om vi inte rest runt i Sverige och vi har varit störst, bäst och vackrast. 
Jag har så många fina minnen att jag inte ens kan återberätta dem, jag inser att jag börjat på ett, för att fortsätta på ett annat, för att sedan skratta högt för mig själv och avsluta med att snubbla in på ett tredje äventyr. Och ibland behövs inte ens ett äventyr för att det skulle vara minnesvärt, ibland räckte det med att vi åkte till Nässjö och drack kir, eller somnade på Ekmans balkong. Ibland tänker jag på all fatöl vi druckit hemma hos Slask och alla gånger vi gjort mäsk. Man behöver inte åka längre än till Vätterstranden eller till Svavel så lever minnena upp igen. Fantastiska grejer har vi gjort, minns, glömt bort.

Han är en förebild också, jag är så imponerad, han är tjugo år med jobb, bil för fyrtio lax och en egen villa trots att han ser ut såhär: